Kajsa Ekis Ekman skräder inte orden. Hon skriver om min ”chockerande undfallenhet mot kuppmakarna” och om en artikel ”full av felaktigheter”. Beviset är att jag kallat ”kuppmakaren Jeanine Añez för Pérez” och dessutom gett henne titeln ”interimpresident”. Hon konstaterar att ”oavsett om Palmgren står till höger ekonomiskt eller har andra anledningar att hysa agg mot Latinamerikas sociala rörelser, så är en statskupp en statskupp”. ”Nu räcker det faktiskt,” slår hon fast. ”Så här kan inte en demokratiskt sinnad person skriva”.

Starka ord. Yrkesförbud vore kanske på sin plats. Fast allra helst borde jag väl bara gräva ner mig. Och det har ju vem som helst rätt att tycka.

Men det obehagliga med Ekis Ekman är med vilken lätthet hon ger orden en annan betydelse än de har för den som skriver dem och, i det här fallet, att hon polemiserar mot en helt annan artikel än den jag skrivit. Fast, måste jag rodnande erkänna, hon har rätt i att jag faktiskt kallade Jeanine Añez för Pérez – en obegriplig och pinsam lapsus av det slag som man ibland kan drabbas av. Fast väl knappast Ekis Ekman.

Min artikel handlar inte om valet i november förra året eller om det var en regelrätt statskupp som drev bort Morales, vilket Ekis Ekman tycker att den borde ha handlat om. De frågorna behandlade jag i en artikel som publicerades i Dagens ETC 25 november 2019. Det var i och för sig innan den undersökning som ifrågasätter OAS slutsatser var publicerad, men artikeln håller ändå och beskriver ganska ingående omständigheterna kring Morales avgång. Vad jag förstår är den lätt att hitta i Dagens ETC:s arkiv och jag rekommenderar intresserade att leta upp den.

Vad den artikel som Ekis Ekman kritiserar handlar om, är istället de politiska effekterna av de mobiliseringar, framför allt via vägblockader, mot beslutet att flytta fram valet i Bolivia till den 18 oktober, som Morales organiserade från sin exil i Buenos Aires. Ekis Ekman skriver att ”det gått nio månader och ännu inget val i sikte”. Men det är det ju. Det har flyttats två gånger på grund av pandemin. Inte som någon ”före­vändning” man lika gärna kan bortse ifrån, utan som en mycket brutal realitet.

Den första ändringen av valdatum stöddes av Morales. Men hans reaktion när valet flyttades en andra gång – till den 18 oktober – fick, menar jag, negativa följder för såväl honom själv, hans parti som den sociala rörelsen. Den enorma satsningen på mobiliseringar, nästan som om det handlade om en revolutionär generalstrejk i syfte att välta en regering, mitt under pandemin, därför att valdatumet flyttats en och en halv månad var, menar jag, en oproportionerlig satsning som inte utgick från den konkreta situationen i Bolivia och som dessutom beslutades utan diskussion.

Resultatet blev att segerchanserna för den före detta ekonomiministern Luis Arce, som Morales utsett till sin presidentkandidat, minskade. Effekten blev också att Morales trovärdighet undergrävdes både bland hans anhängare och motståndare, liksom att det uppstod sprickor både i Mas och olika sociala rörelser, som den fackliga centralorganisationen Cob.

Att skriva om det är inte att smutskasta Morales. Det är att försöka analysera hur ett politiskt initiativ påverkar en konkret situation.

Att Morales själv, efter en dryg veckas vägblockader, blåste av protesterna och accepterade att valet ska hållas den 18 oktober, är väl snarast en bekräftelse av kritikens relevans. Valdatumet 1 är nu också beslutat av kongressen med en klausul som säger att det inte kan ändras. Trots det finns det grupper, framför allt i Santa Cruz, som vill skjuta fram valet på obestämd tid. De hänvisar till pandemin men är mest rädda för att Arce ska segra.

Begreppet ”caudillo” för att karaktärisera politiska ledarskap är vanligt i Latinamerika, men är inte helt lätt att överföra till svenska – ”den starke mannen” kommer ändå rätt nära och är inte någon retorisk anspelning på fördomar om latinamerikanska ledare. Utan tvekan kom Morales in som en frisk fläkt i boliviansk politik och fram till 2011, för nio år sedan, när Sven Hartens bok ”The Rise of Evo Morales and the Mas”, som Ekis Ekman refererar till, publicerades, representerade han nog också vad som skulle ha kunnat bli en unik typ av demokrati. Men åren i maktens centrum påverkar. Och att Morales gjorde anspråk på att väljas en fjärde gång till president, trots att en folkomröstning 2016 röstade mot det, illustrerar på vilket sätt han påverkats. Det gör också det faktum att han låtit bygga ett museum över sig själv. Det var länge sedan Morales representerade en ny unik typ av demokrati. Och länge sedan det blåste friska fläktar kring honom.

Låt mig för säkerhets skull klargöra att jag på inget sätt stödjer militärens ”rekommendation” till Morales att avgå. Jag anser också att mycket tyder på att OAS slutsats att det förekommit valfusk baserades på en statistisk felkalkyl. Men här pågår fortfarande en akademisk debatt mellan specialister på statistiska kalkyler. Den regering som tog över makten efter Morales har också visat allt mer repressiva tendenser och Añez har dessutom beslutat att ställa upp i valet, trots att hon försäkrade att hon inte skulle göra det. Negativa tecken finns det gott om, men Bolivia är ändå inte den typen av diktatur som brukar bli resultat av regelrätta statskupper. Mas som parti har fortfarande majoritet i kongressens båda kamrar och Arce är fortfarande favorit att segra i presidentvalet som alltså, nu också med Morales stöd, ska hållas den 18 oktober, om en och en halv månad.

Att jag alls ägnar mig åt att kritiskt granska Morales, och andra som beskriver sig som vänster, beror inte på att jag ”går i någons intressen” eller ”hyser agg mot Latin­amerikas sociala rörelser”, utan tvärtom – därför att jag sätter mitt hopp till dem och önskar att de inte ska deformeras av ledare som anser sig veta bäst och därför vill sitta kvar vid makten hur länge som helst. Och jag hoppas verkligen att den ”bångstyriga demokrati” som varit så närvarande inom de sociala rörelserna i Bolivia ska blomstra på nytt. Det är där, tror jag, som räddningen för den latinamerikanska vänstern finns, inte i ”caudillon” som vill bli omvald i evighet.

Det vore kul om Ekis Ekman, nästa gång hon får lust att snacka skit om mig, polemiserar kring det jag faktiskt skrivit och inte om det hon tycker att jag borde ha skrivit. Det vore till exempel intressant att veta vad hon egentligen tycker om det som min artikel handlar om? Tycker hon att mobiliseringen med vägblockader mot ändringen av valdatum var bra? I så fall varför och för vem?