Vad gör Möllevången unikt? Aktivismen, såklart. Tack vare Möllevången har Malmö blivit Sveriges viktigaste aktiviststad som en ny studie av en amerikansk sociolog visar. Samma slutsats drog jag när jag studerade den sociala rörelsemiljön i Malmö under åren 2013-2016: varken Stockholm eller Göteborg har ett ”Möllan”. Men också platsens centrala läge i Malmö, att hälften av bostadsbeståndet fortfarande är hyresrätter, en socialt och etniskt blandad befolkning, och en mycket hög andel vänsterväljare i lokala och nationella val.
Platser skapas också genom våra berättelser om dem. Den tydligaste lokala berättelsen om Möllevången idag handlar om delaktighet, gemenskap och antirasism. Men vad spelar berättelser för roll? Jo, berättelser har verkliga, materiella konsekvenser för människor. ”Antirasistiska Möllan” lockar inte bara aktivister och vänsterorienterade människor till stadsdelen och Malmö i allmänhet, utan även asylsökande som fått avslag och som reser hit för att söka stöd från asylrättsaktivister. Även romska migranter som har medborgarskap i ett annat EU-land lockas att tigga här på grund av gynnsamma förhållanden, till exempel boende som försvarar dem om förbipasserande spottar eller sparkar på dem.
De aktivister som jag pratar om tillhör radikala miljöer som vill skapa relationer som är jämlika och inkluderande i stället för exkluderande, relationer som främjar politisk handlingskraft istället för utsugning, förtryck, och isolering. De vill att resurserna ska fördelas jämnt mellan alla som lever där, inklusive de som befinner sig i osäker juridisk status som papperslösa och romska migranter.
På ingen annan plats i Sverige går det att med sådan lätthet föreställa sig en värld med mångkultur och antirasism. Det är en plats där migranter lättare får ett sammanhang i den annars svårgenomträngliga svenska sociala miljön. Genom demonstrationer, festivaler, politiska affischer, graffiti, socialt umgänge på gator och torg, samt de berättelser de berättar och återberättar om platsen, markerar aktivisterna sin närvaro på Möllevången och konstruerar en kraftfull politisk miljö och kollektiv identitet som antirasister. Som när Showan Shattack blev svårt misshandlad här av en nazist. Istället för att fokusera på en individ samlade man hela staden i motrörelsen Kämpa Malmö. Hela Malmö hade blivit attackerat och skulle försvaras.
En förklaring till att aktivisterna lyckades mobilisera en av Malmös största demonstrationer någonsin är själva sammanhanget som Möllevången befinner sig i: mitt i en stad som det pratas illa om på såväl nationell som internationell nivå och då främst av politiker på den borgerliga och främlingsfientliga skalan. Dessa politiker vill istället sprida bilden av Malmö som en på grund av kriminaliteten farlig plats. Detta görs inte sällan genom att peka på invandringen. Med den bilden av Malmö vill de genomdriva en alltmer uppskruvad främlingsfientlig politik. Dessutom kan Malmö ses som en röd ö mitt i ett blåbrunt hav: Alla 14 valdistrikt med 45 procent eller fler SD-väljare i riksdagsvalet 2022 ligger på den skånska landsbygden. Mot den bakgrunden blir berättelsen om antirasistiska Möllan kraftfull, till och med hånfull, mot alla de som helst skulle vilja radera stora delar av Malmö från kartan, exempelvis Rosengård, Lindängen och, förstås, Möllevången.
Trots att aktivisterna är högst medvetna om de problem som också finns på Möllevången – droghandel, dåliga arbetsvillkor, fattigdom, och även rasism – är de samtidigt medvetna om betydelsen av att dela en gemensam plats för att skapa, förstärka och uppmuntra lokalt motstånd mot rasism.
Möllevångens framgång är ett resultat av att aktivisterna, oavsett ideologisk hemvist och grupptillhörighet, samarbetar och delar en gemensam berättelse – ”vi är alla antirasister” – som möjliggörs bland annat genom deras starka känslomässiga och ideologiska koppling till platsen: Möllevången. Det är alltså inte bara en stadsdel i betydelsen streck på kartan, utan också ett nätverk av sociala relationer i staden som identifierar sig med idén om Möllevången som en glimt av en bättre värld.
Möllevången som en gemensam plats och symbol möjliggör i sin tur en snabb och smidig mobilisering när rasistiska handlingar begås, oavsett var i landet det sker.
Det är uppenbart att platser aldrig står stilla utan förändras konstant och människors känsla för en plats förändras också över tiden. Möllevången är, som alla andra platser, ett pågående arbete och utvecklingen kan gå i olika riktningar.
Det skulle inte förvåna mig om Möllevången utropas som en fristad av aktivister som bor där om Tidöavtalet får genomslag nationellt. Kanske kommer vi då att se enklaver växa fram i Sverige där motstånd görs mot en vi-och-dom-politik?
Möllevången erbjuder en plats för att föreställa sig en alternativ framtid än den som presenteras för oss av regeringen. Möllevången som plats för skapandet av mer jämlika sociala relationer och alternativa lösningar kan visa vägen för resten av Sverige.
