Debatt: Ännu ingen upprättelse för de vanvårdade barnen

Det finns anledning att utvärdera hur lagen om de tvångsomhändertagna barnen har fungerat och hur ersättningsnämnden skött sitt uppdrag, skriver representanter för S, MP och V.

När regeringen 2011 gick ut med att ingen som tvångsomhändertagits och vanvårdats som barn skulle få ersättning för sitt lidande blev folkstormen så kraftig att de borgerliga partierna tvingades backa och göra en uppgörelse med oppositionen.

Då trodde nog många att de vanvårdade barnen äntligen skulle få upprättelse. Under upprättelseceremonin i Stockholm 2011 uttryckte sig talmannen så här: ”Man besökte inte, man såg inte, man trodde inte.”

Men många vanvårdade som var osynliggjorda och misstrodda som barn har förblivit det. Hittills har drygt fyra av tio som sökt ersättning fått avslag. Det är internationellt sett en hög siffra. I de upprättelseprocesser av vanvårdade barn som skett i övriga Europa är andelen som fått ersättning betydligt högre. Exempelvis i Irland har 93 procent fått ersättning.

Lagen som reglerar ersättningen var en kompromiss som oppositionen tvingade fram i ett läge när regeringen inte ville ge någon ersättning alls. Tyvärr har lagen brister. Barnen som vanvårdats efter 1980 är helt utestängda från ersättning, barn som lämnades bort frivilligt av sina föräldrar omfattas inte och vanvårdade finska krigsbarn har ingen chans till ersättning. Endast ”vanvård av allvarlig art” ger ersättning och tolkningen är mycket strikt. Endast den vanvård som fosterfamiljen/barnhemmet antogs känna till räknas som vanvård, vilket innebär att grova våldtäkter i hemmet av närstående inte räknas.

Bedömningarna genomförs under rättegångsliknande former där de sökande blir förhörda och har 30 minuter på sig att detaljerat berätta om sina mest traumatiska upplevelser. Ingen rättshjälp finns att få för detta, så den som inte har råd med juridisk hjälp får klara sig själv. Flertalet vanvårdade har fått sina liv förstörda och befinner sig i en utsatt ekonomisk situation till följd av det, de har inte råd med advokat. Utan juridiskt ombud ökar risken att få avslag.

De kränkningar som enligt lagen och Ersättningsnämnden var ”normalt” för barn att utsättas för går stick i stäv med gällande lagstiftning under den tid då vanvården ägde rum. Redan på 30-talet fanns tydliga lagar, föreskrifter och handböcker till skydd för omhändertagna barn. 1948 införde Socialstyrelsen förbud mot kroppslig bestraffning och flera andra former av kränkande behandling på barnhemmen.

Man kan ifrågasätta att frivilliga placeringar inte omfattas, för även om föräldrarna agerat frivilligt så har ju barnet aldrig haft något val. Dessutom var myndigheterna ansvariga för att kontrollera att barnet hade det bra, oavsett om placeringen var frivillig eller ej.

Än mer anmärkningsvärt är att de finska krigsbarnen har nekats ersättning med motiveringen att dessa placeringar var ”frivilliga”. Men deras föräldrar lämnade bort sina barn under tvång, det var inget val. Det handlade om liv eller död! Det har dessutom visat sig att svenska myndigheter hade god kännedom om var de finska barnen var placerade och att de hade tillsynsansvar över placeringarna. Därmed borde även vanvårdade finska krigsbarn kunna söka ersättning för svek från samhället.

Många avslag grundas på att vanvården inte varit av ”allvarligaste art”, trots att vanvård av ”allvarlig art” ska ge möjlighet till ersättning.

I propositionen står det att ”regeringen anser det så självklart att uttalat sadistiska och tortyrliknande förhållanden, liksom allvarliga sexuella övergrepp och mycket grova övergrepp ska berättiga till ersättning”.

Trots det har hundratals fall av tortyr och sexuella övergrepp lett till avslag. Bland annat följande fall:

En flicka fick en tandborste uppkörd i sitt underliv ett flertal gånger, men det räknades inte som ett tillräckligt grovt övergrepp.

En man utsattes för sexuella övergrepp av sin barnhemsföreståndare, men eftersom det var 50 år sedan mindes han inte exakt allt som hände. Han nekades därför ersättning.

En pojke misshandlades och tvångsmatades tills han spydde. Han fick ingen ersättning.

En flicka piskades med ris på bara kroppen, blev inlåst i flera dagar och tvingades till slut kissa ut genom fönstret – vilket ledde till att hon fick ännu mer stryk. Men det räckte inte för att få ersättning.

En flicka misshandlades så svårt att grannarna anmälde fosterföräldrarna och flickan omplacerades. Trots det fick hon ingen ersättning.

Det finns anledning att utvärdera hur lagen har fungerat och hur ersättningsnämnden skött sitt uppdrag. Med tanke på de brister som framkommit bör ansökningstiden förlängas så att de som fått avslag på felaktiga grunder ges en chans att söka ersättning på nytt.

Hillevi Larsson (S), riksdagsledamot Malmö

Björn Fries (V), riksdagskandidat Blekinge

Jonas Eriksson (MP), riksdagsledamot Örebro län