Debatt: Angiverilagen ger bara en utväg

Vi minns Stefan Löfvens och Åsa Romsons andrum hösten 2015. Sverige (inte människor på flykt) behövde få andas. Sedan dess har andrummets strypsjuka försatt allt fler i papperslöshet och förskjutit dem till den rättslöshet som numera går under benämningen ”skuggsamhället”. Med angiverilagförslaget förväntas Sveriges offentliganställda fungera som gränspolisens förlängda arm, för att fler ska utvisas. Den utsedda utredaren Anita Linder bör därför lyssna till anställda inom de professioner som riskerar att omfattas av en angiveriplikt: de som redan tidigare tvingats gå gränspolisens ärenden. De vet att enda utvägen som återstår när samhällskroppen stryps, det är motstånd. När lagar som införs blir omöjliga att följa finns bara en sak: civil olydnad.

Tidöregeringens åtgärder för att ge nytt syre åt föregående regerings andrum är många. Angiverilagförslaget – som skulle göra offentliganställda skyldiga att undersöka människors uppehållsrätt och ange dem som saknar sådan rätt till Gränspolisen och Migrationsverket – har mött kraftfullt motstånd. Fackförbund och professioner varnar för vad en angiverilag skulle innebära. Att människor i utsatta situationer fråntas en reell rätt till grundläggande rättigheter. Att enskilda medarbetare skulle ställas inför omöjliga moraliska dilemman om de tvingas ange människor de möter i sin yrkesutövning och neka dem grundläggande rättigheter.

De kommer inte att kunna utföra sitt arbete!

Lärarnas yrkesetiska råd hävdar att det enda rimliga för lärare som ombeds följa en sådan lag är att låta bli. Det är därför angeläget att lyssna till anställda som i sin yrkesutövning mött de drygt 35 000 barn som fått smaka på andrummets stryptag gång på gång. De barn som ensamma sökte asyl i Sverige 2015. I min forskning har jag intervjuat skolpersonal och socialarbetare som arbetat med dessa barn och ungdomar. Lärare som genom gymnasielagen erfarit vad det innebär att göras ansvarig för sina elevers utvisning och socialarbetare som på grund av rättslig status tvingats neka barn och ungdomar tak över huvudet och mat för dagen.

En av lärarna kommenterade situationen i en intervju hösten 2020:

”Nu har en massa personer i myndighetsställning erfarenhet av att om vi följer lagstiftning och förordningar kommer det leda till omöjliga moraliska dilemman. Alltså måste vi fatta våra egna beslut och i stort sett begå civil olydnad. […] Väldigt många människor har fått erfarenhet av att vara olydig och vad det får för konsekvenser framgent kan vara att man fortsätter att göra det helt enkelt. Som tjänsteman, som myndighetsperson, är man en erfarenhet rikare av att inte gå enligt lagen, eller försöka gå runt den på olika sätt.”

En gemensam nämnare bland de jag intervjuat är att de fullständigt tappat tilltron till våra politiska företrädare och de lagar som stiftas. Att vara ”olydig” har helt enkelt blivit en nödvändighet för att kunna utföra sitt arbete. Precis som det massiva motståndet mot en angiverilagstiftning varnar för.

I takt med att Tidöregeringens andrum stryper allt fler vägar till laglig vistelse, kommer de som i perioder saknar rätt att leva i Sverige bli allt fler. Men när andrummets strypsjuka successivt gör hela samhället till gränsväktare, blir civil olydnad en nödvändighet för att kunna utföra sitt arbete. Och för att kunna vara medmänniska. Det har delar av Sveriges lärarkår och andra berörda professioner redan erfarit. Nu kommer det gälla hela välfärdssektorn.