Debatt: Ändrade normer kring våldtäkt är viktigare än lag

Svea hovrätt friade i november 2013 sex pojkar från misstanke om våldtäkt i det så kallade Tensta-målet, vilket ledde till en debatt kring ett eventuellt införande av en samtyckeslagstiftning. I Tensta-målet diskuterades nivån på beviskrav och innebörden av hjälplöst tillstånd. 

I det så kallade Lundamålet diskuterades kontexten inom vilken ett motstånd till samlag yttras, vilket är centralt vid domstolens bedömning. 

Debattens omfattning visar på en diskrepans mellan hur domstolen applicerar juridiska bestämmelser och hur allmänheten uppfattar och anser att dessa ska appliceras av domstolen. Det föreligger alltså en skillnad i hur en andel av befolkningen anser att lagen ska vara utformad och hur den de facto är utformad.

Frågan om samtyckeskravets, som inom juridiken kallas rekvisitet, vara eller icke vara är komplex och mångfacetterad. Den pågående debatten presenterar hållbara argument såväl för som emot införandet av ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen. 

Ett av de huvudsakliga argumenten för ett samtyckesrekvisit är lagens normerande effekt och att en ändring av lagen även medför en förändring av människors agerande. Man argumenterar även för att en sådan lagstiftning skulle ge en signal om rätt och fel från staten till samhället. Utifrån ett rättssociologiskt perspektiv är det dock tveksamt om dessa argument är hållbara. 

Att tidigare lagändringar inom andra områden har lett till förändringar av samhälleliga normer och attityder är ett riktigt påstående gällande lagstiftningen mot till exempel barnaga och köp av sexuella tjänster, vilka ofta framförs som exempel på lagens normerande effekt. Dessa lagändringar innebar dock kriminaliseringar av tidigare lagliga handlingar, och vi menar därför att denna argumentation inte är applicerbar på frågan om en eventuell samtyckeslag. 

En våldtäkt är redan en kriminell handling, och ett samtyckesrekvisit skulle inte förändra graden av allvar i ett sådant brott. När en norm omvandlas till rättsregel riskerar samhället att tappa inflytandet över normen eftersom den upptas i rättens autonomi, vilket gör att man inte har kontroll över vad normen reproducerar eftersom man inte längre styr över dess konstruktion. Således har man genom en lagändring inte uppnått det önskade resultatet, utan istället genomfört en juridifiering av ett i grunden samhälleligt problem.

Visst kan det vara positivt att ändra en lag i syfte att påverka den allmänna synen på rekvisiten för en våldtäkt. Att staten tydligt visar att samtycke till samlag är mer relevant än motstånd till detsamma är en tanke som vi absolut ställer oss bakom i teorin. Vi kan däremot inte se hur en omformulerad lagtext skulle göra skillnad i praktiken, eftersom det inte skulle leda till någon betydande förändring av synen på våldtäkt. 

I Lundamålet konstaterades att motstånd till samlag kan ses som en del i en sexuell lek och alltså syfta till att egga motparten till dominanssex. Den rättsliga bedömningen grundas på två motstridiga berättelser, och det blir fortsatt möjligt för domstolarna att göra subjektiva bedömningar av hur förövaren har uppfattat frågan om samtycke. 

Ett samtyckesrekvisit kommer sannolikt inte att ge de önskade effekterna, utan istället medföra att de normativa gränserna förskjuts ytterligare och att den brottsutsattes möjlighet till upprättelse minskar. Det första steget mot förändring kan tas först när staten genomför mer fundamentala åtgärder för att påverka normerna kring våldtäkt, snarare än att göra kosmetiska justeringar av en i praktiken föråldrad lag.

Kajsa Rydén
Tobias Carlsson Pohlman
Sebastian Bokelund
Jacob Jansson
Viktor Markström

Studenter vid kriminologiprogrammet i Lund