Debatt: Amineh Kakabaveh: Irans kvinnor kastar slöjan – har fått nog av mullorna

Nyligen träffade jag flera hundra kvinnor och män med kurdisk och iransk bakgrund som av politiska skäl flytt från Iran. Några unga kvinnor som nyligen kommit till Sverige var förbannade på den politiska utveckligen här. De kritiserade svenska politiker för att gå i islamisternas fotspår och tro att hijab är bara ett kulturellt förtecken. De kritiserade även mediernas hantering av den så kallade ”hijabdagen”. 

Chenor som är ung och studerande från Iran sa till mig:

”Vad i helvete håller vänsterkvinnor och -män på med i Sverige?”

Vi unga kvinnor flyr från religiös och politisk diktatur i tron att västvärldens demokrati och feministiska landvinningar, samt de internationella lagar som Sverige förbundit sig till, ska gälla även muslimska kvinnor och flickor, säger Chenor. Hon studerar på Umeås universitet. Vidare säger Chenor att hundramiljontals kvinnor i den muslimska världen inklusive Iran inte bar hijab innan Khomeini övertog makten i Iran 1979.

”Det är bara ett svek mot oss att säga det är vår kultur.”   

Vi vet alla vilket förtryck kvinnor är utsatta för i Iran. Kvinnor förnedras och diskrimineras på praktiskt taget alla livets områden. För att de alla ska veta sin plats som underordnade männen i samhället tvingas alla kvinnor att bära slöja. Slöjan är symbolen för underordning. De som inte bär hijab bestraffas. 

Denna tvångsmässiga underordning är sanktionerad av det iranska prästerskapet. Och inte bara det. Den är i realiteten politiskt beslutad av detta prästerskap, eftersom det är ayatollor och imamer som ytterst bestämmer vilka som ska sitta i landets parlament och regering. Det är landets korrumperade prästerskap som styr landet. Det prästerskap som förtrycker landets kvinnor och tvingar dem att bära slöja – tvingar dem att underordna sig.

Ibland hör man att slöjan är ett skydd för kvinnorna, ett skydd mot mäns blickar och närgångenhet. Det är naturligtvis bara nys. Har muslimska och iranska män inget ansvar för sitt uppträdande och sina handlingar gentemot kvinnor? Ska kvinnorna ta ansvar för männens handlingar? Ska små flickor bära mäns sexualitet på sina axlar?  Och vad händer om kvinnor trots sin traditionella klädsel blir misshandlade eller våldtagna? Har hon någon chans i det rättssystem som man har i Iran? Kvinnans ord är värt hälften av en mans. Hon har inte någon chans!

Ett system som fungerar på detta sätt skapar en oerhörd ansamling av undertryckt vrede. Och vreden är störst hos kvinnorna. De sliter nu av sig sina slöjor och visar att de inte underordnar sig ayatollor och mullors påbud. 

Det började med att en modig ung kvinna, Vida Moyahed, mor till ett barn på 19 månader, ställde sig på en verktygslåda mitt på Enghelabgatan, Revolutionsgatan, och drog av sig slöjan och visade upp sitt utslagna hår. Säkerhetspolisen grep henne. En annan iransk aktivist, Narges Hosseini, greps också den 30 januari för att på samma plats ha gjorts samma sak som Movahed. Hosseini fängslades och hennes borgen fastställdes till motsvarande nästan en miljon kronor.

Vida Moyaheds exempel har sedan följts av alltfler kvinnor. De demonstrerar självklart inte bara mot slöjtvånget. Man protestera mot ett förtryck som finns på samhällslivets alla områden och som hårdast drabbar kvinnorna i Iran. Och kritiken mot systemet växer. Män solidariserar sig med kvinnorna genom att bära vita halsdukar. 

Det har också blivit känt att regimen gjort flera opinionsundersökning om slöjtvånget. I denna visar att en majoritet – ibland en överväldigande majoritet – av både män och kvinnor anser att bärandet av slöja är något som staten inte ska lägga sig i. 

En annan väsentlig fråga: Är denna överväldigande majoritet av kvinnor och män i Iran ”dåliga muslimer”? Jag tror inte denna majoritet av motståndare till slöjtvånget, tycker det. 

I Iran och andra islamistiska länder har uppenbart religionen, ett islamistiskt prästerskap, använt religionen, islam, i syfte att undertrycka ett folk och allra mest landets kvinnor. Islam är inte den enda religion som ställt upp på förtryckarnas sida. Det har de allra flesta gjort i olika sammanhang genom historien. Därför måste vi i Sverige göra allt för att slå vakt om den sekulära rättsstatens princip som garant för alla individers rättigheter. 

Men om man är en from och troende muslim, borde man då inte byta sida – bekämpa förtryck, stödja och stärka kvinnors kamp mot påbud och tvång? Min egen linje är densamma som hos Norges tidigare norska kulturminister Tadia Tajik (troende muslim), som drar gränsen vid ett slöjförbud för ”barneskolen”. Barn bör inte förrän efter avslutad skolan avgöra om de ska bära slöja eller andra religösa symboler. Och jag och vi i Varken hora eller kuvad säger att barn får vara barn enligt Barnkonventionen. 

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken hora eller kuvad