Debatt: Amerikaner är fast i ett fördemokratiskt system

De officiella europeiska reaktionerna på kalabaliken i Washington – Helt oacceptabelt av Donald Trump! Vi har alltid och kommer alltid att beundra demokratin i Amerika! – visar att Europas politiker och ledarskribenter har stannat på kalla kriget-stadiet. Då gällde bland alla erkända talare och skribenter att USA är vår demokratiska föregångare och förebild. Dyrkarna har förökat sig i nya generationer, till exempel i den till för en stund sedan Trump-flirtande franske presidenten Emmanuel Macron.

För vanliga, hederliga medborgare däremot, är kalabaliken i Washington ett tillfälle att stanna upp och begrunda. Först det amerikanska valsystemet. Väljarna måste registrera sig i förväg och röstar enligt olika delstatliga regler, men deras röster ska förvandlas till elektorer. Den som får flest röster i en delstat får alla dess elektorer. Elektorerna ska sedan bekräftas av delstatens lagstiftande församling, vanligtvis en formalitet men inte nödvändigtvis. Elektorerna förväntas rösta som delstatens väljarmajoritet, men är inte tvungna att göra det. Deras röster ska slutligen räknas och godkännas  av den federala kongressen, oftast en formalitet men kan ifrågasättas.

USA:s valsystem är fördemokratiskt, avsett att hålla folket så långt borta från de valda som möjligt.

Valdeltagandet 2020 var högt – 66,7 procent – men 19,5 procent lägre än i Sverige 2018. Att hålla det lågt och försvåra röstandet, framför allt för fattiga och etniska minoriteter, är en medveten strategi av den amerikanska högern. Grundaren av den moderna radikala högerns institutioner, som tankesmedjan Heritage foundation och den kristna rörelsen Moral majority, Paul Weyrich, hymlade inte om det 1980: ”Vår vikt (leverage) i valen stiger uppriktigt sagt när röstfolket går ner.”

Den 30 mars 2020 sa Trump till Fox news att Demokraternas förslag om att underlätta röstandet under pandemin var ”tokigt”:

– De hade saker, röstnivåer som om man accepterade dem, skulle innebära att ingen republikan  skulle väljas i det här landet mer.”

Den republikanska senatsmajoriteten stoppade förslaget.

Sedan George Bushs tid utges åtgärderna att försvåra röstandet för att bekämpa en stor fara för valfusk, som aldrig i nutid kunnat visas ha någon betydelse.

Efter valet i november ansåg bara 55 procent av vuxna amerikaner  att valet var ”legitimt och riktigt”. 52 procent av republikanerna ansåg att Trump hade vunnit (Reuters/Ipsos 18/11). I mitten av december menade 2/3 av republikanerna att valsegern hade ”stulits från Trump” (Fox news poll).

Ända från början bygger det amerikanska politiska systemet på vad någon av Trumps kommunikatorer kallade ”alternativa fakta”. De män som i USA:s självständighetsförklaring sade sig ”hålla dessa sanningar för självklara, att alla människor är skapade jämlika” var nästan alla slavägare. Medan norra delen av landet senare välkomnade massor av fattiga invandrare från Europa och gav dem möjligheter, stormade beväpnade vita rasister i Södern stadshus och tingshus och berövade svarta den rösträtt de fått efter inbördeskriget (ett exempel: David Zucchinos ”Wilmington’s lie: The murderous coup of 1898 and the rise of white supremacy”). I ungefär 70 år var Sydstaterna rasistiska enpartiregimer, mer slutna än Sydafrikas apartheid. Och mer våldsamma.

”Lynchningar var dels karnevaler, dels tortyrkammare och attraherade tusentals åskådare…  Fotografer fick tips i förväg  och installerade bärbara tryckpressar för att sälja … vykort ”av lynchningarna)… åt folk för att skicka till sina kära.” (Isabel Wilkersons ”Caste”)

Först 1968–1970 blev USA en demokrati i den elementära bemärkelsen att alla vuxna medborgare fick rätt att rösta.

USA:s demokrati är ett tunt vitt täcke över ett samhälle skapat med våld och brutalitet. Den vita överhögheten, som demokratin och jämlikheten gällde, är nu hotad, dels av polariseringen mellan rika och fattiga vita, dels av att de vita är på väg att förlora sin majoritet.

I januari 2020 fann en statsvetenskaplig undersökning, att en majoritet (51 procent) av republikanerna instämde i att ”det traditionella amerikanska levnadssättet försvinner så fort att vi nog måste (may) använda våld (force) för att rädda det”, bara 22 procentvar emot. Förklaringen fann den kände statsvetaren  Larry Bartels i ”etnisk antagonism” , rasism på vanlig svenska. Mobben på Kapitolium var ju också helvit, av olika åldrar och klasser. En annan studie (från 2017 av Kalmoe och Mason) fann att 13 procent av republikanerna och 18 procent av demokraterna ansåg att ”visst våld” (occasional violence) vore berättigat om det andra partiet vann presidentvalet 2020.

Den här både bräckliga och brutala dubbelheten i USA:s samhällssystem har kunnat överleva, och dess täckelse exporteras till världens godtrogna, med stor hjälp av  en enastående och fräck självbelåtenhet hos dess härskande klass. Ett färskt exempel är ett tal den 6/1 till republikanska nationella Kommittén av Niki Haley, före detta guvernör för tidigare slavstaten South Carolina och Trumps FN-ambassadör 2017-18:

– Vi måste stolt deklarera att Amerika är det friaste, rättrådigaste (fairest) och mest rättvisa land som världen någonsin har haft.

2012 sköt en självutnämnd vit väktare i Florida , George Zimmerman, ihjäl en obeväpnad svart tonåring, Trayvon Martin  på väg hem med en påse godis. Han frikändes helt. Fyra år senare hamnade Zimmerman i ett gräl med en annan vit man, som sköt mot hans bil, utan att skada annat än med glassplitter. Den skytten fick 20 års fängelse. Det rättrådigaste rättssystem världen någonsin har haft?

Problemet är inte bara Trump. Det är hela det politiska systemet i USA.