Debatt: Amanda Schulman måste vara ärlig med sin elitfeminism

Det är december 2024 och mitt i allt mörker som stavas klimatkris, Trump och krig i världen, syns ändå något vagt positivt. 

I måndags publicerade Aftonbladet Kultur en krönika av Amanda Schulman, ”Tror män att kvinnors problem sitter i ”fiffi”?”. Det är en engagerad text om hur hormoner påverkar kvinnors kroppar och om hur detta faktum nedvärderas i forskning och statistik.

Och hur mycket jag än tycker att Schulman har fel i sina slutsatser – mer om detta snart – så är jag den första som hejar på för en mer högljudd debatt om jämställdhet.

Intresset för feminism i Sverige verkar nämligen öka. Och i den allmänna jämställdhetsbacklashen som pågår – med en högerauktoritär frammarsch och en regering som själva erkänner i statsbudgeten att deras politik får jämställdheten att backa – är detta värt att applåderas. 

Men till skillnad från länder som USA, har Sverige saknat en bred feministisk debatt. Och med detta menar jag inte att feminismen som sådan demoniseras utifrån, det sker hela tiden, överallt. Nej, det som fattas är en ideologisk diskussion där vänsterfeminism, liberal feminism och konservativ dito vänder och vrider på samhällsproblem utifrån sina perspektiv. En debatt där det förtydligas var partiernas politik om jämställdhet härrör ifrån. 

Här finns inget samhällsansvar att lyfta den breda massan som varken gör karriär eller är rika.

Detta behövs, för riksdagspolitikerna behöver bättre möta väljarnas efterfrågan. Svenskarna vill ha mer jämställdhet. I riksdagsvalet 2022 var ”jämställdhet” den sjunde viktigaste frågan och i EU-valet i våras den sjätte viktigaste bland väljarna, visade SVT:s Valundersökning.

För att möta intresset behöver vi som debatterar feminism bli tydligare med vilken ideologisk utgångspunkt vi har.

Vi behöver bli mer ärliga. Så när Amanda Schulman – som uppenbart är liberalfeminist – anser sig vara superradikal, behöver läsarna förstå att hon representerar en ideologi där höginkomsttagare som hon själv står i centrum. Precis som med liberalismen i allmänhet är utgångspunkten den fria marknaden. Individen – kvinnan – står i centrum och det är hennes eget ansvar att ta sig framåt, uppåt. Här applåderas framgång, här strösslas rut-bidrag över henne när hon lyckas, men här finns inget samhällsansvar att lyfta den breda massan som varken gör karriär eller är rika.

Så när Schulman analyserar Försäkringskassans rapport i Aftonbladet, om kvinnors dubbelt så stora risk för stress jämfört med männen, är det inte bättre arbetsvillkor för den majoritet av arbetarkvinnor i välfärden hon funderar kring. Nej, klassperspektivet är helt frånvarande. Schulman röstade förvisso på Magdalena Andersson i senaste valet, men det är långt ifrån en vänsteranalys hon gör. 

Allt handlar, enligt Schulman i stället om hormonerna. Att Försäkringskassans utredare sedan föreslår förbättringar på arbetsplatser, dissar hon med att det är en man som skrivit utredningen, som ju inte förstår sig på kvinnor.

Amanda Schulman har en bred publik, särskilt bland kvinnor. Och det är viktigt att de som följer henne kan bena ut vad som är vad, när hon skriver om jämställdhet. För visst finns det sexism och diskriminering i hur kvinnors hälsa och sjukvård ser ut jämfört med männens. Och ja, mer pengar och större prioriteringar behövs hit (detta verkar alla feministiska ideologier vara ense om). 

Särartsfeministiskt manifest, där arbetarkvinnors villkor förminskas.

Men om man vill ha ett jämställt samhälle, utan klassklyftor och utan diskriminerande strukturer som bland annat leder till stress, då behöver Schulmans krönika ses för vad det är. Ett elitfeministisk, eller rentav särartsfeministiskt manifest, där arbetarkvinnors villkor förminskas.