Debatt: Alla vill bli sedda

Vi måste lära oss att se människorna som ber oss om hjälp i stället för att vända bort huvudet, skriver Emma Vidarsson, 16 år.

En liten hand läggs på min solstol och två stora bruna ögon tittar rakt på mig. Två ögon som sett hemskare saker än jag någonsin kan föreställa mig, ögon som förmodligen aldrig kommer få se min verklighet. För vi har fötts i två vitt skilda verkligheter.

Jag är i Indien och runt omkring mig sitter européer som frossar i mat, souvenirer och sol. Alla vill ha en liten del av paradiset. Men många väljer att vända bort huvudet när de små barnen går mellan stolarna och letar efter pengar, eller någon som kan prata med dem om så bara för fem minuter. Fattigdom och misär är inget som vi vill se när vi är på semester, för då ska vi ju njuta.

Det är enklare att vända bort huvudet. Men trots allt är det vi som kan hjälpa dem, om det så är genom att ge dem en banan eller betala hela deras skolgång. Det är svårt att förstå hur någon klarar av att leva på det sättet, och än svårare att se att det finns människor i Sverige som lever på samma sätt. För det är så det har blivit – så fort man går ut på stan sitter någon med utsträckt arm under lager av filtar.

När tiggarna började komma till Sverige var de först få, nu sitter de vid varje gathörn, och vi har bildat som två läger. De som vill hjälpa och de som tycker att de får klara sig själva. Att vi har tillräckligt med problem som det är.

En del människors bekymmer handlar om huruvida man kan skicka liv till Candy crush eller om man ska köpa en ny Ipad, igen. Andra tycker att vi ska göra allt för att hjälpa till, ställa ut husvagnar och bjuda på soppa varje torsdag. Jag vet inte riktigt var jag står, men jag tror inte problemet handlar om ifall man ska ge eller inte, jag tror vi måste lära oss att se istället.

Personen som sitter där är lika mycket människa som du och jag, har blod och drömmar. Samma drömmar som alla människor över hela världen – om att få ett bra liv.

Att sätta sig ned och tigga måste vara ett av de svåraste besluten du kan ta. När du inte längre ser någon annan lösning än att be om hjälp.

I stället för att vända bort huvudet eller blunda – ge den som ber om din hjälp en hand, se personen i ögonen och prata med den. Alla behöver bli sedda. Sedan, när du känner att du har lite pengar över, urvuxna kläder eller något annat – ge det. Men titta inte bort.

Även om flickans ögon inte kan bli mina måste jag ändå ge henne en chans, försöka få henne att förstå att hon också är en människa lika mycket värd som jag, trots att jag har så mycket mer pengar än hon. Trots att hon inte har duschat på veckor och ätit på dagar. Att livet kanske ändå kan bli bra.