Debatt: Alla ni på Guldbaggegalan, tänker ni på regional filmpolitik?

Ordet film är idag ett ord som i sig är större än sig själv. Om vi istället använder begreppet rörlig bild så får vi en mer rättvisande bild av mediet och en än mer intressant potential, då det ingår egna konstformer som exempelvis dokumentär- kort- och långfilm, reklam, spelindustri och konstfilm. Som vanligt är det dock så att detta inte föds av sig själv. Kvalitativa produktioner inom respektive område är skapade av människor. Människor som enträget arbetat sig upp till en kvalitet som är värdig en Guldbaggenominering. Och då pratar vi inte bara filmare utan också manusförfattare, kostymörer, ljussättare, regissörer, ljudtekniker, sminkörer och skriptor – bara för att nämna några. Dessa människor bor någonstans och det är där; någonstans, deras värv odlas. Lägg här till de högre utbildningarna som är nödvändiga för att människor både ska utvecklas, lära sig och fungera som mötesplats. Ett exempel är Amanda Kernells internationellt uppmärksammande långfilm Sameblod. Kernell kommer från Umeå och har spelat in film i Västerbotten i tio års tid. Filmen hade världspremiär på Venedigs internationella filmfestival och har svensk biopremiär i mars. 

Förhoppningsvis kan regeringens bidrag om 25 miljonerna per år, via Svenska Filminstitutet, till mindre biografer i glesbygd, öka spridningen av film i hela landet. För förutom det egna uttrycket inom rörlig bild så vet vi att filmen, i dess olika former får större och större roll i samhället, vilket har en stor betydelse i den regionala och nationella utvecklingen och dessutom belyser hur mångfacetterad vår värld är. Därför behövs visningsytor. Och när staten nu tar ett helhetsansvar för filmpolitiken och dess finansiering, och överger de senaste femtio årens filmavtalsmodell, ställs höga förväntningar på Svenska Filminstitutet och de branschråd som inrättats. De filmpolitiska målen som bland annat handlar om produktion i hela landet, spridning- och visningsformer och den internationella arenan förpliktigar även de så att filmen verkligen blir för och i hela Sverige.

En önskan i detta sammanhang är också att slutbetänkandet från Landsbygdskommitténs mål om att ”Likvärdiga möjligheter att utöva och uppleva kultur oberoende av bostadsort”, blir ett mål med inte bara ord utan även medel. Nya medel, inte minst på området rörlig bild. Det behövs offentliga medel, offentliga satsningar och en offentlig vilja att fylla detta med verkligt innehåll – alltifrån skolans undervisning till olika stödformer för professionellt skapande. Annars blir det bara just vackra ord. För vad menar betänkandet annars när man anser att staten måste ta ett större ansvar för bland annat landsbygdens kulturutbud? Och glöm inte bort att människor idag, inom området rörlig bild, har tillgång till själva tekniken – både för skapandet och för att ta del av utbudet.

Kultursamverkansmodellen och decentraliseringen till den regionala nivån inom vissa kulturområden har påverkat filmen och å ena sidan stärkt den regionala filmen i och med att det blivit en än större regional angelägenhet, å andra sidan riskerar det att en sammanhållande filmpolitik splittras upp i ett 20-tal regioner/landsting.

En viktig aspekt här är att man inte delar in området i kommersiellt kontra samhällsstött. Som verksam i Västerbotten är jag därför glad att Film i Västerbotten inte gör denna distinktion, utan ser rörlig bild som just rörlig bild, talang som talang. Det betyder att alla de människor som kan bidra på området och utvecklar den rörliga bilden kan och får verka på olika marknader. Samma person kan alltså göra en kommersiell reklamfilm åt ett multinationellt företag och nästa dag med bidrag medverka i en smal dokumentärfilm – grundsyftet är att skapa kvalitativ film. Kvalitativ film som både verkar på den öppna marknaden och i smalare kretsar, i en värld där alla vill tränga igenom bruset.

I ett internationellt perspektiv hoppas jag också att Sverige följer andra länders, exempelvis Islands, möjlighet till produktions- och skatterabatt vid filmproduktion. Det skulle gynna såväl arbetsmarknaden och externa storbolags etablering av filmproduktion i vårt land som en möjlighet till inhemsk kompetensutveckling.

Förhoppningsvis får alltså Guldbaggegalan uppleva Sameblod år 2018 – men då ska alla komma ihåg att bakom det behövs det en samlad regional filmpolitik, väl stödd av vår regering.