Debatt: "Alla med rödgröna hjärtan borde älska Lean"

Lean är en metod som med enkla medel skyddar offentlig verksamhet från nyliberala experiment med privatiseringar, skriver vänsterpartisten Magnus Pettersson i ett svar på Klara Strandbergs krönika om Lean och New Public Management.

”Jag får lust att spy när jag hör orden NPM och Lean”, säger Klara Strandberg (ETC 3 april). Det är fullt förståeligt, men enligt min mening helt bakochfram – vänstern borde älska Lean!

Kärnan är att Lean handlar om att öka nyttan för den som verksamheten är till för, genom att minska slöseriet. Det kan handla om patienter, elever, vårdtagare, klienter eller vad man kalla det högern brukar kalla ”kunder”. Det finns alltid någon avnämare som verksamheten skapats för och det är hens bästa som ska vara vägledande.

Med Lean söker man efter vad som tillför nytta eller värde för denna ”kund”. För bygglovshandläggare är det värdeskapande att besluta om bygglov, i äldreomsorgen är det värdeskapande att sköta om vårdtagare. Det är värdeskapande när lärare pratar med en elev, men inte om läraren arbetar med administration. Det är heller aldrig värdeskapande att leta eller flytta saker eller rätta och göra om.

I alla verksamheter finns slöseri. Inom Lean kategoriserar man detta i sju ursprungliga kategorier: Överproduktion, Väntan, Lager, Rörelse, Omarbete, Överarbete och Transporter. Vad är vänsterns problem med denna lista? Vill man ha långa handläggningstider, äldre som väntar på promenader och vårdpersonal som ägnar arbetstid åt rättelser och förflyttningar?

Lean syftar till mer och bättre verkligt innehåll – till dem som verksamheten är skapad för. Skulle barnens skolgång bli sämre för att slöseriet med lärarnas arbetstid minskar genom minskad administration?

Det har lagts till en åttonde kategori: Slöseri med medarbetarnas kreativitet. Tanken med Lean är jobba med rätt saker. För att lyckas måste beslut fattas av de som arbetar på platsen och inte av konsulter. Hur kan man vilja spy av att man börjar ta tillvara på medarbetarnas kompetens?

Vad skulle hända om vi kunde reducera de 40 procent av arbetsdagen (troligen lågt räknat) som går åt till att göra saker som inte tillför värde? I offentlig verksamhet – som inte är vinstdrivande – skulle man till exempel kunna öka produktionen. Borde inte vänstern kämpa för framtidens offentliga verksamhet?

Men det räcker även till minskad arbetstid! För när icke vinstdrivande verksamhet genomför sådana effektiviseringar så kan vi alla vara med och ”casha hem” vinsten i och med att vi alla är ”ägare” till den offentliga sektorn.

Vi är många som vill försvara vår stora offent­liga verksamhet, men det går inte att försvara slöseri! Här har vi alltså en metod som med enkla medel skyddar offentlig verksamhet från nyliberala experiment med privatiseringar. Dessutom tas personalens kreativitet till vara. Och som grädde på moset skulle det kunna driva på för en arbetstidsförkortning.

Hur kan någon med ett röd-grönt hjärta vilja spy på något sådant?

Magnus Pettersson (V), Floda

Svar direkt:
Lean ett sätt att mjölka pengar ur det offentliga

Överproduktion, väntan, omarbete och överarbete innebär precis som du skriver ett stort slöseri med resurser inom många verksamheter – även inom det offentliga. Genom att minska på slöseriet för att istället rikta ­resurserna till ”rätt saker” skulle vi säkert kunna skapa en bättre offentlig sektor. Du kan mycket väl ha en poäng med att grundtanken med Lean är positiv och någonting vänstern borde omfamna.

Men det vi ser i verkligheten är någonting helt annat. Lean har blivit ytterligare ett verktyg för att spara pengar på den offentliga sektorn. Det i en tid när liberalismen förvandlar även det gemensamma till en kassako. Av bara farten ryker även mänskliga värden som i alla fall jag ser stort värde i. I min text skriver jag exempelvis om forskning som visar att vårdpersonal som arbetar i Lean-verksamheter inte längre har tid till den omsorg patienterna behöver. Det anser jag inte vara förknippat med att lägga resurserna på ”rätt saker”. De varianter av Lean vi ser må många gånger vara dåliga kopior av originalet – men det är dem och inte originalet vi behöver förhålla oss till.

Klara Strandberg