Debatt: Alla har rätt att överleva en kris

Coronakrisen har blottlagt samhällets ständiga konkurrenslogik. Mormor och farfar offras på den slimmade statens altare. Varje upphandling pressar bort förråd, reserver och säkerhetsmarginaler, till dess bokslutet blir viktigare än överlevnad till veckoslutet. Företagen ses som samhällets grund som ger oss vad vi behöver. Det är konkurrensvillkoren för företag som sätts först inte människornas livsvillkor. Vi är som en kuliss, som på sin höjd, längst ned i räkenskapen, konsumerar det företag producerar.

Det är vi människor som skapar och utvecklar ett samhälle. Det är vi som både skapar och köper det företag producerar, mår vi bra mår företagen bra. Men fokus är ständigt ökad produktion. Istället för att klimatet och den biologiska mångfalden får sätta ramarna för ekonomin är det företagsklimatet och dess kvantitativa lättnader som sätts först. Den sista vildmarken trampas sönder av vinstkravens larvfötter. Den närande sektorn är den som kan gräva upp, hugga ned, asfaltera, bebygga och konsumera vårt land och den som utbildar våra barn, vårdar våra gamla och hjälper den som är nere för räkning, kallas den tärande sektorn. Det är på ålderdomshemmet, i skolan och i vården det ska sparas, gnetas och räknas på varje förbrukad resurs, medan varje ytterligare exploatering av vår jord är tillfälle att fira med en bonus.

Räddningspaketen visar vad som sätts värde på i samhället, där finansmarknaden kommer först i kön med 500 miljarder i lån till bankerna, självklart räntefritt, som sedan med vinst, lånas ut till andra bolag. Samtidigt som våra lantbrukare drabbas av frost och skuldtyngda dignar under bankernas räntor lämnas ute i kylan.

Sedan kommer stöden till flygbolagen och andra delar av den globala marknaden. Snabbt kommer också permitteringsstöden till bolagen på upp till 44 000 kronor per månad och anställd. Utan krav på att tiden används för att minska miljöbelastningen eller förbättra arbetsvillkoren framöver, Sedan kommer ett pärlband av stöd i form av omsättningsstöd, hyresstöd och uppskjutna skatter.

De med arbete fick av bara farten hjälp av permitteringsstödet, men även a-kassan förbättrades så att den stora gruppen människor som till vardags håller igång hjulen kan fortsätta konsumera som statister i det finansiella spelet.

De som drabbas hårdast av en kris, gig-ekonomins fotsoldater och de utförsäkrade erbjuds ingen hjälp, de får bli kapitalismens kanonmat i krisen. Till skillnad från företagen ska de fortsätta att betala sina skatter. Visst finns försörjningsstödet där till slut, men först efter att alla lador är tomma och till och med ladan är såld. När man blivit livegen i statens händer skickar den en hjälpande hand, när man väl hamnar under ytan. Detta i skarp kontrast till bolagen som får pengar utan motprestation, som får stöd trots att börsen är på samma nivå som för ett år sedan, trots att de delat ut 200 miljarder om året istället för att spara eller trixat bort pengar i skatte­paradis. Inte ens marknadens egen logik accepteras, att när en investerare pumpar in pengar i ett bolag räknar man med aktier och inflytande, men inte för staten.

Allt detta har skett i stor politisk enighet. Sida vid sida har riksdag och regering accepterat att ett samhälle byggs upp där vi överger stora grupper, istället för att skapa den trygghet och tillit som ett samhälle kan byggas på.

Varje människa har en självklar rätta att överleva en kris, åtminstone ekonomiskt. Det är nu hög tid att satsa på samarbetskraft, inte bara konkurrenskraft, ge alla en garanterad inkomst, nu! Den viktigaste åtgärden i en ekonomisk kris är att garantera alla en dräglig inkomst, först då kan fokus gå från stress och press och överleva en dag till, till att börja tänka på morgondagen. Ett samhälle som ger människor friheten, tiden och kraften att drömma om en bättre framtid är det samhälle som skapar den. Hundratusentals människor kan gå från att fokusera på sin egen överlevnad till att tänka på hur man kan bidra till samhällets och planetens överlevnad. Då klarar sig nog både företag och börs finfint ska ni se.