Debatt: Alla behövs i kampen för klimatet

Jag är med mina 50 år jämngammal med den politiska miljö­rörelsen och har varit en del av den sedan jag som ung tonåring var aktiv som fältbiolog i Åtvidaberg. Jag har blivit utskälld, hånad och polisanmäld och jag har svurit och gråtit över det förakt jag mött från både allmänhet, politiker och företagsledare. Idag är det ingenting jag beklagar, eftersom det är de erfarenheterna som har gett mig möjlighet att upptäcka en annan slags klimatförändring än den som omger mig när jag är ute i skog och mark.

Idag är det nämligen ingen som slår igen dörren när jag tar kontakt för att prata om miljö och klimat. Det är ingen som med en fnysning kallar mig militant miljömupp eller naiv skogstomte. Tvärtom så möts jag med respekt och nyfikenhet. Mitt långvariga engagemang har, otroligt nog, blivit en merit.

Tyvärr är det istället bland miljö­rörelsens veteraner jag möter den största konservatismen. Hos en del verkar den uttalade och omedelbara misstron till andras utspel och förslag ha blivit en ryggmärgsreflex. Efter åratal av motgångar är det fullt begripligt men likväl sorgligt. Den som tar ett första steg och omedelbart möter motstånd från de mest erfarna kanske vänder sig bort och aldrig gör något nytt försök. Det är dags att inse att vi har en lång har-redan-gjort-lista som inger respekt – och att vi därför kan få välförtjänt hjälp med det som finns kvar på att-göra-listan.

I Parismötets kölvatten har många debattörer, med rätta, hävdat att trycket underifrån måste upprätthållas och öka. Det håller jag med om. Jag tror bara att detta ”underifrån” numera kan innehålla så många fler än bara oss fullblodsaktivister. Tillsammans med ett engagerat och lokalt förankrat näringsliv, forskare från närliggande universitet, kommunala och regionala byråkrater och politiker kan vi åstadkomma mycket mer. Starka och målmedvetna små regioner kan öka trycket på stater och andra fossilstinna makter, inte minst genom att i praktiken bygga det decentraliserade, hållbara samhälle som vi i miljörörelsen så längre har pläderat för. Att gräva och verka där vi står har fått större betydelse än någonsin tidigare, inte bara här i Östergötland utan också i Medelpad, Stockholm och på den indiska landsbygden.

Självklart måste vi fortsätta att följa upp och granska beslut och åtgärder så att det inte stannar vid vackra ord. Jag vill bara inte att vi ska misstro människor på förhand, baserat på våra fördomar om vita män i stora bilar, samvetslösa företagsledare och en ignorant medelklass som inte kan tänka på något annat än långresor och shopping.

Det är mer bråttom än någonsin, och just därför måste vi akta oss noga för att trycka till eller exkludera någon enda medborgare som vill bidra, i det stora eller i det lilla formatet. Om vi vill förändra allt genast, och samtidigt slå vakt om demokratin, kommer varenda kotte att behövas, även de som har motarbetat oss i decennier och nu vänder om under galgen. Vi måste välkomna alla, oavsett bakgrund, men det räcker inte. Vi måste dessutom klara av att samarbeta med dem för att formulera och realisera konkreta alternativ och lösningar såväl globalt som regionalt och lokalt.

Det är vårt ansvar och vår viktigaste uppgift.