Debatt: Ålderism bakom sveket mot de äldre

I mitten av december 2020 presenterade regeringens Coronakommission sin rapport på temat ”Äldreomsorgen under pandemin”. Kommissionens kritik var hård och kan sammanfattas så här: Strategin att särskilt försöka skydda de äldre var riktig, men genomförandet har misslyckats.

Detta misslyckande berodde delvis på omedelbara orsaker, som rörde brister i myndigheternas agerande – exempelvis senfärdiga och otillräckliga beslut angående skyddsutrustning med mera. Huvudskälet till att så många insjuknat och dött av covid-19 i svensk äldreomsorg var dock ett annat, menade kommissionen, nämligen en rad strukturella brister som gjorde att äldreomsorgen stod ”oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi”. Dessa brister hade varit kända sedan länge, ansåg kommissionen och menade att ansvaret åvilade såväl den sittande som tidigare regeringar.

I den efterföljande politiska debatten hände därefter två saker. För det första, när det gällde de faktiska sakförhållandena, så verkade plötsligt samtliga aktörer, oavsett partipolitisk färg, nu instämma i att bristerna i äldreomsorgen var faktiska och allvarliga, detta framstod inte (längre) som något kontroversiellt utan upphöjdes till ”fakta i målet”.

För det andra, när det gällde ansvarsfrågan, så hade ju detta pågått under regeringar med olika politisk inriktning och rörde så många olika nivåer (regering, landsting, kommuner) att något tydligt ansvar var svårt att utkräva. Alla politiska aktörer var alltså skyldiga, och slutsatsen blev vanligen att något enskilt parti eller enskilt statsråd knappast kunde pekas ut för hängning. Och på den berättigade följdfrågan om hur det kunnat bli så här blev det vanligaste svaret att ”äldreomsorgen har helt enkelt inte fått den prioritet som den skulle behövt”.

Vi är många som instämmer. De partier som av politiska skäl har drivit fram ”reformer” av äldreomvården som lett till kraftiga försämringar har prioriterat annat än just detta. Och de partier som varit kritiska har inte prioriterat frågan tillräckligt kraftfullt för att kunna stoppa nedrustningen.

Men varför har prioriteringen av denna fråga förblivit så låg, varför har den inte intagit sin rättmätiga plats i det offentliga samtalet och på den politiska scenen? Frågan rör ju miljoner människor; var femte invånare i Sverige är idag 65 år eller äldre. Jag menar att grundorsaken till detta är ålderismen – det vill säga en systematisk nedvärdering och diskriminering av äldre.

Såväl svensk som internationell forskning visar tydligt att Sverige idag präglas av en kultur som är extremt ungdomsfixerad och där respekten för äldre människor är påtagligt låg. Vi lever i ett land där ungdom är lika eftersträvansvärt som ålderdom inte är det. Av organisationen World values surveys stora undersökning från 2015 framgår att svenskar över 70 år anses ha en betydligt lägre ställning i samhället än i exempelvis Tyskland, Nederländerna och Spanien.

Diskrimineringen av äldre i Sverige varierar med faktorer som inkomst och yrkestill­hörighet – men den gäller alla, knappast någon kommer undan denna nedvärdering. Även flera av Sveriges mest kända forskare har vittnat om svårigheterna att få behålla projekt och anslag enbart på grund av åldern – och några har därför flyttat till länder där äldre uppskattas för sin kompetens och erfarenhet.

Ett viktigt uttryck för denna diskriminering är dagens kraftiga underrepresentation av äldre i det politiska livet på nationell nivå. Särskilt illa är det i riksdagen där ledamöter som är 65 år eller äldre länge har varit mycket få – detta trots gruppens konstant växande andel av landets befolkning. I riksdagsvalet 2018 utgjorde således åldersgruppen 65+ drygt en fjärdedel (27 procent) av samtliga röstberättigade i landet men antalet invalda ledamöter ur denna åldersgrupp blev endast sex stycken (SoU S 2018:10). Om resul­tatet hade  motsvarat åldersgruppens relativa vikt bland de röstberättigade skulle antalet ledamöter ha blivit nästan sexton gånger fler – eller 94 personer.

Att detta beror på en direkt diskriminering av de äldre framgår av det faktum att nästan alla riksdagspartier har en stor grupp seniora medlemmar att rekrytera sina kandidater från. Åldersgruppen 65 och äldre utgör ungefär hälften av medlemmarna i de etablerade partierna och omsättningen bland svenska riksdagsledamöter är tämligen hög: närmare 25 procent byts ut efter en valperiod. Partierna har således många äldre att välja bland och med den snabba genomströmningen i riksdagen finns goda möjligheter att få in nya ledamöter.

Kruxet är dock hur partierna prioriterar i sammansättningen av namnlistan till riksdagsvalet. Befintliga studier visar att bland de centrala kriterier partierna använder för att säkra legitimitet i sin lista på kandidater till riksdagen så väger könstillhörighet tyngst och ålder lättast. Ålder ses med andra ord som en mindre viktig faktor i detta sammanhang.

Senare tids forskning har betonat vikten av social representation för en väl fungerande demokrati. Utöver den traditionella åsiktsrepresentationen behövs också en rimlig social sammansättning av parlament och beslutande församlingar. Sociala grupper har olika erfarenheter och olika intressen, och dessa tillgodoses inte i tillräcklig grad i politiken om representationen är alltför bristfällig. Särskilt behovet av kvinnors ökat deltagande har betonats i detta sammanhang, och kvinnornas ökade närvaro har sedan lett till en rad reformer inom olika politiska sakområden.

Mot den bakgrunden står det klart att dagens kraftiga underrepresentation i riksdagen av invånare som är 65+ sannolikt har en mycket negativ inverkan vad gäller att uppmärksamma och driva frågor av speciell vikt för de äldre. Denna uppfattning har också stöd i slutbetänkandet från Delegationen för senior arbetskraft (november 2020) som bland annat konstaterar: ”En representation av seniorer i riksdagen som ligger i närheten av andelen seniorer i befolkningen är…en viktig maktfråga i en demokrati.”

Sverige står i dag inför dramatiska förändringar vad gäller befolkningens ålderssammansättning. Antalet äldre (65 år och uppåt) i befolkningen ökar kraftigt och särskilt snabb är ökningen för personer över 80 år. Mellan 2019 och 2030 kommer antalet invånare över 80 år att öka med mer än 50 procent, vilket motsvarar en ökning med över 270 000 personer. Utan en genomtänkt strategi med brett politiskt stöd kan detta få en rad negativa konsekvenser bland annat vad gäller pensionerna och skatteintäkterna (färre som arbetar i befolkningen) samt kostnaderna för sjukvård och äldrevård. Vidare är bristen på anpassade bostäder redan idag mycket stor och de kollektiva färdmedlen måste vidareutvecklas, för att bara nämna ett par andra områden.

Men samtidigt har de äldre aldrig varit yngre. Seniorernas hälsa är idag långt bättre än tidigare i vår historia och många både kan och vill arbeta längre än till 65 eller 67 års ålder. Sedan den pensionsåldern infördes för hundra år sedan har medellivslängden ökat med cirka 20 år – men gränsen kring 65–67 har bestått. Detta är orimligt och skulle, utan förändringar, leda till en hel rad mycket negativa konsekvenser. Något som sedan millennieskiftet har konstaterats i flera utredningar, dock utan att hittills leda till nödvändiga åtgärder.

Erfarenheterna från pandemin och den alltför höga dödligheten bland äldre i covid-19 ställer oss således inför två stora uppgifter: Dels måste äldreomsorgen radikalt förbättras, dels måste representation ökas för seniorer i beslutande funktion i den nationella politiken och i andra avgörande sammanhang för att på allvar ta itu med en rad stora framtidsfrågor. Hur detta bäst ska ske måste nu bli en högt prioriterad fråga att diskutera.