Debatt: Akut läge på våra akutmottagningar

På Stockholms akutmottagningar är köerna långa och bristen på personal stor. Jona Elings Knutsson jobbar på akuten på ett sjukhus i Stockholm. Hon skriver om folk som dör i korridorerna och att en kriskommission borde tillsättas.

Varför tvingas mammor föda barn hemma i köket? Varför tar ambulansen så lång tid på sig att komma? Varför dör gamla människor, ensamma i nerkissade blöjor i akutsjukhusens korridorer i ett av världens rikaste länder?

När man är sjuk, eller anhörig till någon som är sjuk, eller om man arbetar med att ta hand om sjuka människor, brottas man dagligen med huvudvärk utlöst av dåligt fungerande vård. Enligt makthavarna beror det på för låg grad av valfrihet i vården.

Låt mig därför börja med att konstatera att valfrihet i vården är fejk. Det låter möjligen trivsamt att kunna välja vårdcentral, men vårdcentralernas verksamhet är så likriktad att valet liknar sovjetmedborgarens val av bröd.

Nej, den omhuldade valfriheten tycks endast gälla vårdföretagen. De rår över valfrihet att bara behandla friska patienter, som ju inte är särskilt dyra att behandla, men ändå ger samma skattefinansierade intäkter. De har också försetts med valfrihet att inte återinvestera den vinst de gör på att bedriva vård. Tvärtom står det dem fritt att flytta våra gemensamma resurser till skatteparadis. Dessutom har de valfriheten att inte behöva ta hand om de komplikationer deras vård skapar. Den nyopererade som drabbas av feber och frossa och sannolikt infektion om natten har inte mycket hjälp av den privata kliniken med öppettider 8-17. Då måste de offentligt drivna sjukhusen gripa in och ställa till rätta.

På landstingens sjukhus går de anställda på knäna på grund av för lite personal och för få vårdplatser. Patienterna anhopas på akuten eftersom det inte finns platser att lägga in dem på. Man har inte råd att avvakta sjukdomsförloppet och se vad som händer: bättre skicka genom skiktröntgen med ett antal millisievert strålning för att förhoppningsvis inte hitta något och på så sätt kunna skicka hem. Ju fler som skickas hem desto lägre risk att britsarna tar slut på akuten. Jo, förut kändes det problematiskt att rummen tog slut och människor tvingades ligga med smärtor och våndor inför publik i akutens korridor. Nu är det vardag. Men de tillfällen då britsarna tagit slut och människor fått ligga på hopvikta sjukhusfiltar på golvet i korridoren upplevs fortfarande som traumatiska.

Varför finns här så lite personal att vårdavdelningar måste stänga och arbetet på akuten går långsamt? Man säger att det är brist på sjuksköterskor. Jag säger att det är brist på arbetsgivare som är beredda att betala skälig lön till sjuksköterskor. Testa att erbjuda 30 000 i ingångslön så märker vi hur många det finns. Testa därtill en lönetrappa med rejäla kliv, ska ni få se hur liten personalomsättningen och den tillhörande kompetensförlusten kommer att bli.

Men det finns ett till stort problem för sjukvården. Det stavas tron på att andra politiker än de nu sittande skulle kunna förbättra situationen. Stockholms läns landsting med sina upprepade maktbyten visar alltför väl att så inte är fallet. Vi som arbetar med hälsa och sjukdom måste ta över vården själva, tillsammans.

Steg ett bör bli att vi tillsätter en stor kriskommission för att upprätta ett nytt vårdparadigm. Kommissionens sammankallande bör vara en undersköterska. Vilka andra kan hantera tusen saker med briljans på samma gång? Sen kommer vi få en vård så fin att ingen vill välja bort den. Och ingen kommer mera att dö ensam i sin nerkissade blöja.

Jona Elings Knutsson