Debatt: Är Jägareförbundet okunniga eller artrasister?

Just nu pågår en hård debatt kring regeringens beslut att se över minimiantalet av Sveriges fridlysta och utrotningshotade vargar från dagens 300 till 170 individer. 

Det handlar också om att förenkla kring beslut av skyddsjakter på varg, mindre tidskrävande byråkrati och ta rätten ifrån ett fåtal föreningar att överklaga jaktbeslut på varg. 

Starkt drivande till att få igenom detta hos våra politiker har bland annat Jägareförbundet varit. Ett av deras främsta argument att minska vargstammen är att främja jakten som bedrivs med lösa jakthundar. 

Den för de så viktiga jaktformen som de har fått  märkt som kulturarv. Jägareförbundet vill alltså säkra löshundsjakten, som de menar nu lever under ett stort hot, och just vargen är den art som anser vara det största hotet mot deras jakthundar under denna jaktform. 

Jägare överlag och Jägareförbundet i synnerhet är också ytterst tydliga med att lyfta och ständigt vidhålla sin roll som viltvårdare, de som kan och känner naturen allra bäst i vårt land. De som därför ska ha det största tolkningsföreträdet i frågor som rör hur vi ska hålla vår svenska natur i en bra balans av djurarter, antal och platser var de ska eller inte ska få få finnas. 

De nämner sällan offentligt de ryggdunkar och hyllningar de ger varandra fysiskt eller på sociala medie efter en lyckad jakt på fridlysta och utrotningshotade djur, eller de nedsättande benämningar de har på flertalet av predatorer i vårt land som t ex rödräv, nötväckor, kråkor och grävlingar som de årligen skjuter i antal som ligger uppemot 20 000 till 80 000 varje år. 

Jägareförbundet är en medlemsorganisation, bildad 1830 och som 1938 fick  jakt- och viltvårdsuppdraget av staten. Det går ut på att övergripande ge information kring jaktfrågor, hur den praktiska jakten ska utföras, förvaltning av vilt, viltövervakning, älgförvaltning, vilt och trafik, samt att de ska sköta utbildningen av de som önskar ta jägarexamen.  

De har byggt upp en organisation uppdelad i tre regioner fördelade på 21 länsjaktsvårdsföreningar och ca 350 jaktvårdskretsar. Jägareförbundet har en ekonomi som tillåter flertalet heltidsanställda fördelade över hela landet med olika uppgifter. 

På andra sidan i den här politiska debatten står några få betydligt mindre ideella intresseorganisationer kring natur och vilda djur. För att i dagsläget få överklaga jaktbeslut, ha talerätt som det heter juridiskt, måste den aktuella organisationen varit registrerad i tre år och ha minst 100 registrerade medlemmar. 

De flesta av dessa föreningar arbetar utan några som helst statliga bidrag, på sin fritid utöver sina yrken eller andra vardagsbestyr. Utan egentlig tid och ekonomiska förutsättningar ska de alltså möta upp på Jägareförbundets agenda. 

Det blir lite av Don Quijote och hans kamp mot väderkvarnar, eller Goliats kamp mot jätten. Inte omöjlig men otroligt svårt. 

Frågan vi nu behöver komma tillbaka till för att komma vidare är hur Jägareförbundet kan ha missat att vargen inte är det djur som inger störst hot mot deras jakthundar under löshundsjakten. Varken i antal eller utbredning.  

Beror det på okunskap? Eller är det så att de framhåller vargen som det största hotet för att de av andra anledningar vill jaga varg, eller helt enkelt ha bort den från den svenska faunan? Duckar de den egentligs sanningen för sin egen agenda? Eller har de inte den koll de vill påskina?

Svenska Kennelklubben har beräknat att ungefär 25 procent av alla registrerade hundar i Sverige är jakthundar, det skulle i så fall innebära att det finns runt 250 000 stycken jakthundar i Sverige. Alla dessa är förmodligen inte aktiva jakthundar utan några är rena sällskapshundar, men det ger en fingervisning av hur många de är. Dessa hundar är fördelade över hela Sverige med större antal på landsbygden än i storstäder.

Den totala vargstammen i vårt land är runt 400 enligt senaste beräkningar. Under 2021 dödades 8 jakthundar av varg i Sverige. Samma år skadades eller dödades ca 200–250 jakthundar av vildsvin, och då bara hundar som varit försäkrade hos Agria, som även är noggranna med att poängtera att antalet hundar som skadas av vildsvin rymmer ett stort mörkertal – större än för de övriga djurskadorna.  

Exakt hur många vildsvin som finns i Sverige är svårt att säga, men beräkningar visar att det är upp emot 300 000. Deras utbredning är från södra Sverige upp till Dalälven och en bit norrut längs Östersjökusten.

Det krävs alltså inte mycket matematik för att räkna ut att vildsvinen orsakar så många fler skador på jakthundar, de är betydligt fler i antal än vargen och att deras utbredning i landet är markant större än de befintliga vargreviren. 

Så på vilka grunder lyfter jägarna med Jägareförbundet i ryggen vargen som den onda roten kring löshundsjakt? Kan vi ana en artrasism här? Och har våra politiker ingen källkritik alls innan de går till beslut?