Debatt: Adoptionsorganisationerna måste ställas till svars

Dessa adoptionsorganisationer auktoriserades av Nämnden för internationella adoptioner vars främsta uppdrag var att underlätta adoptioner. Den adoptionsverksamhet som inletts under 60-talet och som blev mer utbredd under 70-talet tog ordentlig fart under 80-talet. Antalet länder och adoptionsorganisationer ökade i takt med kostnaderna och i dag finns det drygt 60 000 utlandsadopterade i Sverige..

Under det senaste decenniet har dock internationella adoptioner varit på nedgång. Antalet adopterbara barn har sjunkit liksom antalet sändarländer. Flera av de svenska adoptionsorganisationerna har fått lägga ner sin adoptionsverksamhet. Kvar finns i dagsläget tre auktoriserade adoptionsorganisationer som handhar adoptioner under den statliga myndigheten MFoF (Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd) varav Adoptionscentrum är den största.

Adoptionscentrum är en av världens största adoptionsorganisationer och har verkat i drygt tjugofem länder genom decennierna, bland annat Sri Lanka, Guatemala, Chile och Kenya. I samtliga länder har omfattande adoptionsskandaler uppdagats. Senast var det de chilenska adoptionerna som varit föremål för utredning och debatt efter att det uppdagats att barn till politiskt oppositionella under Pinochet­diktaturen fråntagits sina barn som sedan adopterats bort, även utomlands och då även till Sverige. Detta var något som SVT Nyheter lyfte i början av 2018.

Chileadoptionerna var en i en lång rad av adoptionsskandaler men svaren är ständigt de samma. Adoptionsorganisationerna skyller på gamla lagar och enskilda anställda, trots att mönster upprepar sig gång efter annan. I en efterfrågestyrd kommersialiserad verksamhet som omsätter enorma belopp och möjliggörs av social och ekonomisk utsatthet blir adoption en uppsökande verksamhet där hitte­lön och okänt antal mellanhänder förekommer. Den svenska statliga myndigheten MFoF säger själva att det är omöjligt att garantera att alla adoptioner går till på ett etiskt godtagbart sätt (171011). Detta faktum avfärdas inte sällan med hänvisning till att de adopterade förmodas ha fått det bättre än om adoptionen inte blivit av, vilket är absurt om man går djupare in på det argumentet. Det bör tillsättas en oberoende utredning av samtliga adoptioner som kan misstänkas ha gått till på oetiskt sätt. Det är adoptionsorganisationerna som har det formella ansvaret och om fel begåtts är det dessa som ytterst ska stå till svars.

Vidare bör ansvaret för internationella adoptioner helt flyttas över till en statlig myndighet. Detta för att verksamheten så långt det går ska präglas av tidsbeständighet, geografisk likvärdighet och transparens. Det handlar om allt från adoptionsförfarande till postadoptionsverksamhet i form av stöd, återresor och röttersök. Dokumentation, kompetens, erfarenhet och kontaktnät ska samlas under ett tak.

Slutligen bör det införas ett statligt röttersöks-/återresebidrag för adopterade som önskar söka sina rötter eller besöka sitt ursprungsland. Staten betalar ut ett schablonbelopp à 75 000 kronor för varje genomförd internationell adoption. Adoptionsbidraget infördes efter påtryckningar från adoptionsorganisationerna med argumentet att adoptioner inte ska vara en klassfråga. Om adoption inte ska vara en klassfråga borde inte heller röttersök och återresa vara det. Rätten till sitt ursprung står fastslaget i barnkonventionen och är till skillnad från adoption en mänsklig rättighet. Det är rimligt att om staten subventionerar adoptioner bör staten även erbjuda stöd till dem som adopteras.