Debatt: Adoptionsindustrin har en mörk sida – prata om den

Adoption är inte det rena fina och goda alternativ det utmålas att vara. Ofta är det i stället del av en smutsig industri där kvinnor och barn utnyttjas för att tillfredsställa det vita västs krav på barn, skriver Paula Dahlberg.

Adoption ses av många som den andra utvägen, en möjlighet att få barn när de andra vägarna inte fungerar. För många utomstående finns också en syn på adoption som ren välgörenhet där vita familjer från väst ”räddar” utsatta barn i fattiga länder. När det rapporteras om adopterade beskrivs ofta situationerna i hemländerna som ren misär, och det upplevs som att den adopterade haft tur som fick komma hit för att få skolgång, vård och omsorg. Ibland pratas det även om de biologiska föräldrarna som empatilösa människor som ratade sitt barn. Sa jag föräldrarna? Jag menar mammorna. För det är nästan uteslutande de biologiska mammorna som det pratas om i nedsättande termer. Eller så vet medkänslan för biomamman ingen gräns – ”stackars utsatta naiva lilla varelse som fick ett barn hon inte kunde ta hand om”.

Är det inte dags att vi faktiskt ser sanningen i vitögat och pratar om vad adoption ofta (men inte alltid) handlar om? Vad adoption hjälper till att skapa, gynna, föda? Den sanning som många försökt lyfta men som ständigt ignoreras, sopas under mattan och göms?

Jag pratar om människohandel. Barnhandel. I flera fall har det upptäckts att adopterade barn inte alls varit övergivna eller oönskade utan att föräldrarna lämnade barnet tillfälligt till ett barnhem med löftet om att barnet skulle få vård och lite utbildning. (The Guardian 27 maj) När föräldrarna kommer för att hämta barnet igen finns hen inte kvar utan är bortadopterad till ett land långt borta.

Det finns mycket pengar inom adoptionsindustrin – pengar som många vill få en bit av även om det innebär att lura till sig barn att adoptera bort. För det är ju så att efterfrågan är mycket, mycket större än tillgången, och när tillgången brister gör vissa allt för att finna barn att sätta upp för adoption. ”Ja men detta sker inte i Sverige” heter det. ”Vi har ju kontroller för sånt här?” Kontroller som inte hjälper när föräldrarna luras att skriva under papper som godkänner adoption, papper de många gånger inte ens klarar av att läsa själva för att de är skrivna på engelska, papper som gör att när Sverige tar över adoptionen ser allt rätt ut. Eller så är det anhöriga som adopterad bort barnet mot föräldrarnas vilja för en liten summa pengar, som skriver på alla papper så det på ytan ser ut att gå rätt till. Det finns många vägar runt, många vägar som gör att de svenska organisationerna aldrig kan garantera att barn som kommer hit inte är offer för människohandel.

När det talas om surrogatmödrar är ofta ett argument ”ett barn som far illa är ett barn för mycket” och därför kan surrogat inte stödjas. Varför gäller inte detta adoption? Vi har redan fakta här – adopterade mår sämre, är överrepresenterade inom psykvården, gör fler självmordsförsök och så vidare. Det är inte ett barn som far illa, det är hundratals, tusentals. Ändå fortgår det, utan problematisering, utan ifrågasättande från de med makt att förändra. Skyll nu inte på att adopterade barn redan finns, för det är inte alls ovanligt med oönskat gravida kvinnor som vägras abort, eller på olika sätt tvingas föda barnet de bär och adoptera bort det. Situationer som inte alls är speciellt olika dem kring surrogatmödraskap. Adoption är inte det rena fina och goda alternativ det utmålas att vara, det är en smutsig industri där kvinnor och barn utnyttjas för att tillfredsställa det vita västs krav på barn.

Regeringen vill göra Barnkonventionen till lag. Låt oss se att de då också tar adopterades rättigheter på allvar. För om barnkonventionen följs blir det genast svårare för adoptionsorganisationer att mörka de adopterades bakgrund och vi kan på allvar ta itu med den omfattande barnhandel som gynnas av internationella adoptioner.