Debatt: Adam Cwejman har fel om byggbranschens problem

Adam Cwejman bekymrar sig i Göteborgs-Posten (7/5) för den svenska byggbranschens överlevnad. Lösningen är visserligen en klyscha, erkänner han, men nu är det verkligen dags att avreglera byggandet. Både byggregler och planprocess behöver i grunden förenklas.

Vi bekymrar oss mer för de livsmiljöer som växt fram under 2010-talet. Frågan som Cwejman borde ställa sig är varför en nybyggd lägenhet i Sverige idag ska ha sämre kvaliteter än det vi strävade efter att bygga bort för hundra år sedan?

Den ”exploatörsdrivna planeringen” har lett till mörka, trånga lägenheter och utemiljöer utan tillräckliga grönytor. Antalet lekplatser har halverats. Vi behöver mer och bättre planering.

Cwejman har fel i sin analys av svenska bostadsmarknaden. Det finns inte mer byggregler i Sverige än i våra grannländer och de är inte heller orsaken till de höga kostnaderna. Bostadsbyggandet är 50 procent dyrare i Sverige än i EU-genomsnittet. Under nästan hela 2000-talet har de svenska bostäderna minskat i yta. Ändå har kostnaderna ökat.

För den fastighetsutvecklare som redan nu vill bygga enkel­sidiga mörka smålägenheter i bullerutsatta lägen utgör bygg­reglerna inte något hinder. Bo­verket har i vår presenterat en översyn av regelverket. De vill stryka kravet på fönster. Rum kan få ”teknikneutralt” dagsljus genom till exempel ”reflekterat dagsljus, fiberkabel eller annan teknik”.

I fängelser rekommenderas fönster i celler för interners psykiska hälsa. Men alltså inte längre i vanliga lägenheter.

Angående rumshöjd skriver Boverket att vårt nuvarande krav på 240 centimeter är lågt i en internationell jämförelse, att det var högre förut och att många aktörer på marknaden redan frivilligt bygger med högre rumshöjd. Slutsats? Kravet slopas. Man påpekar att ”olägenhet för människors hälsa kan uppkomma” av otillräcklig rumshöjd, men överlåter till marknadens aktörer att visa hur detta ”kan lösas med hjälp av andra tekniska lösningar”. Vad tänker man på här? Cykelhjälm inomhus?

Däremot driver dåliga kalkyler kostnaderna, det visar forskning på Centrum för boendets arkitektur, CBA, på Chalmers. De som räknar är osäkra på risker och byggande, vilket påverkar projektkalkylen. Därtill finns också stora vinstmarginaler. En ytterligare faktor är korta avskrivningstider. Bygger man bra och hållbart kan man räkna med långa avskrivningstider. Det gör man inte idag. Hög avkastning och korta avskrivningstider drabbar de boende. För en ordinär trea på 75 kvadratmeter kan det röra sig om 2 000–3 000 kronor per månad i för mycket hyra.

När det gäller planprocessen så är stadsbyggnadskontoren en flaskhals som försvårar för små aktörer, ytterligare förstärkt av alla överklaganden av planer, menar Cwejman. Alternativet är inte ett laglöst system där vad som helst går för sig, men det går att föreställa sig en enklare och mer förutsägbar ordning, hävdar han.

Men det vi ser idag är politiker som på alla tänkbara sätt försöker runda lagar och kommer överens med exploatörer innan planprocess­en, som då blir en ren formalitet. Det är väl belagt för Stockholm i skriften ”Hur kunde det bli så här?” från 2018. Och Göteborgs politiker är minst lika duktiga på den typen av planering.

Den enda utvägen för den som engagerar sig i vår livsmiljö på lång sikt blir då att genom miljöorganisationer på fritiden utnyttja vår demokratiska rätt att överklaga. Plan- och bygglagen och ytterst EU framstår som det sista värnet mot den vilda västern-planering som utvecklats i Sverige.

Hållbarhet och kvalitet ska inte underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden står det så vackert i det av riksdagen antagna arkitekturpolitiska målet. Från flera håll har det framförts att sådana hänsyn borde garanteras i tidigare skeden, i fördjupade översiktsplaner.

Men det kräver att politiken slut­ar ägna all sin kraft åt enkla frågor, som fasadutformning i klassisk stil, och istället tar sig an de stora, och svåra besluten som påverkar de långsiktigt hållbara kvaliteterna i samhällsbyggandet.