Debatt: 36 dagar på sjukhus – min berättelse om tillståndet i den svenska vården

Av och till sprids bilden av att Sveriges sjukvård befinner sig i fritt fall. Braskande, skrämmande nyheter säljer så klart bättre än rubriker som att; -"Läget är rätt hyfsat!" Vem köper den tidningen?

Nu vet jag egentligen ingenting om just detta. Vad jag däremot vet, är hur det kan vara, att som patient ha legat kontinuerligt i 36 dagar i ett streck i ett ensamrum, utan möjligheter att gå utanför, med två undantag och inte ens längta härifrån.

Detta är alltså min högst personliga bild inifrån ett rum utan möjligheter att veta vad som händer utanför. Som jag ser det, en bild av hur det skulle kunna se ut om vi verkligen menar allvar med "En vård i toppklass, lika för alla i Sverige". Att det är helt möjligt visar det jag upplever.

Jag ska först beskriva mitt möte med sjukvården. Den 29:e juni mer eller mindre kollapsade jag. Ett samtal med 1177 som var föredömligt tydligt och klart, sa inom några minuter: -Du ska inte köra bil, kan du få skjuts eller ska vi ordna ambulans? Du ska så snart som möjligt till akuten. Min hustru körde. Efter vår en timmes resa dit, låg jag inom några minuter på en säng och det togs prover. Hela tiden vänligt bemötande, och information om vad som hände och gjordes. Av naturliga skäl var jag och min fru väldigt uppjagade och oroliga. Vi blev lugnade av att se det effektiva och ostressade arbete de gjorde med mig. Snabbt konstaterades att jag skulle läggas in.

Fokus först på att häva det akuta och kunna konstatera att läget inte är livshotande. Därefter försöka utreda mer noga. De konstaterade att det här blir komplext och svårutrett.

Under alla dessa hittills 36 dagar, som kommer att bli fler, har jag utan undantag mötts av en hängiven vilja, att så långt som möjligt ge mig det bästa som finns att ge inom de resurser som finns på Karlstads centralsjukhus. Jag har fått ta del av många av dessa resurser i form av både utrustning och kompetens.

Jag har också tidigare hört skräckbeskrivningar av svensk sjukhusmat. Döm då om min förvåning, när jag dag två blev tillfrågad om jag var redo att beställa mat från menyn för i morgon. Flera olika val till både lunch och middag. En massa val till frukost. Plus vegetariska varianter. Plus olika tillbehör. Dessutom ett väl synligt KRAV-märke! Snyggt upplagt, så man får aptit bara av att se tallriken. Jag frågade någon hur detta går till. "Vi har duktiga kockar i köket här i huset", var svaret. Alla inser hur viktig maten är för tillfrisknandet, särskilt om man är en långvarig matglad gäst som jag är.

Inte nog med detta. Det är på min matlapp en " kod". Det betyder att de försöker minimera matsvinnet. Den som äter mycket, får mycket. Som jag som hittills inte bidragit till något matsvinn alls. Den som äter lite får lite.

Vad vill jag då ha sagt med detta? För det första att det går om man vill. För det andra att detta sjukhus drivs i regionens egen regi. Vilket betyder att tron på att vinstbegär skulle vara den bästa vägen att få fram kvalitet inte anammats av Region Värmland. Tack för det!

Dessutom att det ofta omkramade synsättet, att en ekonomi i balans alltid måste vara prio ett fått sig en törn. Jag själv är övertygad om att prio ett måste vara ett samhälle i balans med allt möjligt. Och att ekonomin får anpassa sig till det. Inte som nu tvärtom.

Låt oss roa oss med lite av den enklaste formen av matematik. Jag vill poängtera att jag är företagare själv och därför är insatt i, och har förståelse för villkoren. Antag att detta drevs på marknadsmässiga grunder, med normala avkastningskrav. Varifrån skall dessa pengar tas? Utan att något försämras för antingen såna som mig, patienterna, eller den redan hårt belastade personalen? Billigare mat? Mindre utrustning? Mer stressad personal, som riskerar att göra fel? Eller ska jag som inte har råd att betala få mindre vård än den som har gott om pengar? Dessutom sägs poängen vara att vi ska få lägre skatt, så det behöver tas bort ännu mer kostnader, eller ännu rikare patienter som kan betala själva.

Alla dessa underbara människor som gör sitt yttersta, för att få mig frisk, och under tiden ser till att jag har det så bra det bara är möjligt, ger mig ljusa minnen för livet. Jag vet också att de ställer upp när det krisar, och offrar semesterdagar. Utan deras insatser skulle hela Sveriges vård falla ihop som ett korthus. Hur visar man då respekt och uppskattning för deras avgörande insatser? Genom betalning som är lägre än till dem som utför det näst viktigaste jobbet. Det  vill säga organisatörerna och administratörerna. Dessa är givetvis viktiga också.

Om nu någon kan förklara för mig varför den som gör det näst viktigaste jobbet ska få mer betalt än den som gör det viktigaste, vore jag tacksam. Min personliga förklaring är att historiskt har jobbet med själva patientvården varit kvinnors roll, det organisatoriska mäns. Men idag? Hallå, det är 2020? För mig är detta ett hån mot alla hjältar jag dagligen möter.