Debatt: 21 europeiska toppolitiker: Vi är bestörta över angreppen på kvinnors rättigheter

Idag uppmärksammar vi att det är tio år sedan Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet öppnades för undertecknande. Den ingicks och undertecknades i Istanbul 2011. Upprinnelsen till konventionen är en rad europeiska initiativ som togs under 1990-talet.

Den trädde i kraft 1 augusti 2014 och är mer bekant som Istanbulkonventionen. Hittills är det 33 stater som har undertecknat och ratificerat konventionen och ser till att den följs. Ytterligare elva stater har undertecknat konventionen men ännu inte ratificerat den. En stat frånträdde nyligen konventionen.

Istanbulkonventionen har varit en milstolpe i kampen mot det könsrelaterade våldet. Konventionen är det första europeiska rättsligt bindande fördraget inom området. Den inbegriper en vittomfattande uppsättning åtgärder för att förebygga våld, skydda brottsoffren och lagföra förövarna. I den anges en uppsättning konkreta åtgärder för de undertecknande staterna, till exempel skyddade boenden, hjälptelefoner och omfattande hjälp till personer som har utsatts för våld av olika slag.
Utöver dessa konkreta åtgärder fastslås det  att våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering. I och med konventionen inrättades även ett rättsligt system på europeisk nivå och en särskild övervakningsmekanism för att säkerställa att parterna effektivt tillämpar dess bestämmelser.

Genomförandet av Istanbulkonventionen har redan haft en konkret inverkan på kvinnor och flickor, män och pojkar i all deras mångfald. Konventionen har bidragit till att höja medvetenheten om det könsrelaterade våldet i samhället. Den har påtagligt medverkat till att höja ambitionsnivån vad gäller lagstiftnings- och policystandarder inom nationell lagstiftning.
Dessutom har den lett till mer utbildning för yrkesgrupper inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården och brottsbekämpande myndigheter, något som är en viktig åtgärd om vi ska undanröja hinder för att personer som utsatts för könsrelaterat våld inte får tillgång till rättslig prövning. Det är även betydelsefullt att den har bidragit till att göra frågan mer framträdande i samhällsdebatten.

Det är med stor oro vi ser ett allt större motstånd mot denna banbrytande konvention. När coronaviruspandemin slog mot hälsa, ekonomi och samhälle återfanns kvinnor i främsta ledet  med arbete inom vård och omsorg, utbildning, detaljhandel och lokalvård. Samtidigt blev under de första månaderna rapporterna snabbt fler om våld i hemmet och våld i nära relationer. Efterfrågan på rådgivare och skyddade boenden för brottsoffer ökade dramatiskt och kvinnor och flickor satt ofta instängda hemma tillsammans med sina förövare under nedstängningar och vid utegångsförbud. Likväl höjs det högre röster mot konventionen än tidigare.

Varje kvinna och flicka har rätt att leva utan att behöva utsättas för våld. Att förebygga alla former av våld är inte kontroversiellt. Att skydda de som utsätts för övergrepp är inte kontroversiellt. Framför allt är det inte förhandlingsbart. Likafullt har konventionen från första början utsatts för en kampanj utan motstycke med vilseledande information och vantolkningar. Dess motståndare upprördes av konventionens definition av genus som en social konstruktion och kravet på att ta med utbildningsmaterial om icke-stereotypa könsroller.

Det är ännu mer oroväckande att konventionen nyligen har mött motstånd bland vissa regeringar och parlamentsledamöter i EU. Det ledde bland annat till att ratificeringsprocessen för vissa medlemsstater blockerades och till att EU:s ratificeringsprocess gick i stå. En medlemsstat har meddelat att den eventuellt avser att frånträda konventionen.

Den turkiska regeringens beslut av den 19 mars 2021 om att frånträda konventionen visar att hoten om återkallelse av förpliktelser i allra högsta grad är verkliga. Turkiets beslut kommer tio år efter att man som första stat undertecknade konventionen i Istanbul.

Vi är bestörta över dessa exempellösa angrepp på kvinnors rättigheter och deras säkerhet. Vi känner samhörighet med kvinnor och flickor i Turkiet och övriga världen och står vid deras sida. Vi uppmanar Turkiet att upphäva sitt beslut.

Vi uppmanar även enträget samtliga Europarådets medlemsstater som ännu inte undertecknat och ratificerat detta banbrytande fördrag att göra det.

Vi är fast beslutna att säkerställa att konventionen genomförs och efterlevs fullt ut i våra länder och att arbeta tillsammans för att slå vakt om de grundläggande värden som konventionen garanterar.

////

Märta Stenevi
Jämställdhets- och bostadsminister med ansvar för stadsutveckling och arbetet mot segregation och diskriminering (Sverige)
Sarah Schlitz
Statsskereterare för jämställdhet, jämlikhet och mångfald (Belgien)
Sophie Wilmès
Vice statsminister och utrikesminister (Belgien)
Peter Hummelgaard
Jämställdhets- och jämlikhetsminister (Danmark)
Signe Riisalo
Socialförsäkringsminister (Estland)
Krista Kiuru
Familje- och socialförsäkringsminister (Finland)
Thomas Blomqvist
Minister för jämställdhet, jämlikhet och nordiskt samarbete (Finland)
Elisabeth Moreno
Minister för jämställdhet, mångfald och jämlikhet (Frankrike)
Jean-Yves Le Drian
Utrikes- och Europaminister (Frankrike)
Franck Riester
Handelsminister (Frankrike)
Jean-Baptiste Lemoyne
Statssekreterare för turism och franskspråkighet (Frankrike)
Clément Beaune
Statssekreterare för Europafrågor, (Frankrike)
Roderic O’Gorman
Minister för barnrättsfrågor, jämlikhet, integration och ungdomsfrågor, (Irland)
Elena Bonetti
Jämställdhets- jämlikhets- och familjeminister (Italien)
Taina Bofferding
Jämställdhetsminister (Luxemburg)
Ingrid van Engelshoven
Jämställdhetsminister (Nederländerna)
Paul Blokhuis
Statssekreterare för hälsa, välfärd och sport (Nederländerna)
Stef Blok
Utrikesminister (Nederländerna)
Irene Montero
Minister för jämställdhet och jämlikhet (Spanien)
Franziska Giffey
Familjeminister samt minister med ansvar för äldrefrågor, kvinnor och ungdomar (Tyskland)
Susanne Raab
Minister för kvinnor, familjefrågor, ungdomsfrågor och integration (Österrike)