Debatt: 2024 blev året då svenska judar äntligen vågade

Radikalitet brukar innebära att man rört sig åt extremer på vänster-högerskalan eller utifrån religiösa ideologier. Vi judar har blivit radikalare i bemärkelsen att vi alltmer vågar stå upp för våra åsikter offentligt. Fram till 2024 framfördes judiska åsikter/bekymmer framför allt genom Judiska centralrådet eller församlingsledare. Riktningen var då mot regering eller officiella organ. Den stora massan av svenska judar var tysta och syntes mycket lite. Fortfarande är representanter för judiska församlingar de som uttalar sig officiellt men den ”vanliga” juden är inte längre tyst. 

Sedan början på 1800-talet har man ofta hittat judar på barrikaderna.

Nu är ju inte radikalism något nytt fenomen bland judar. Jesus eller Jeshua som hans judiska namn säkert uttalades, anses bland kristna ha varit just en radikal reformator. Sedan början på1800-talet har man ofta hittat judar på barrikaderna. Mot slaveri, för liberalism, för marxism, mot förtryck, mot okunskap, mot kolonialism eller vad som helst som påkallade deras världsförbättrarpatos. Judar har varit överrepresenterade i alla dessa rörelser 

Så fort judarna fick finnas i den offentliga världen har de strävat efter att uppfylla idén om ”tikkun holam”, att förbättra världen. I takt med att sekularismen och emancipationen blev mera accepterat desto mera engagerade sig judar i andra människors, grupper och individers lidande.

En del blev så engagerade i de stora världsfrågorna att de såg det specifikt judiska som provinsiellt och ovärdigt deras uppmärksamhet. När Rosa Luxenburg (rysk judinna och socialistisk agitator 1871-1919) ombads fördöma pogromer i Ryssland svarade hon: 

”Varför komma till mig med era speciella judiska sorger? Jag kan inte hitta någon plats i mitt hjärta för gettot. Jag känner mig hemma i hela världen, varhelst där finns fåglar, moln och mänskliga tårar.”

Att engagera sig i världens stora frågar är självfallet en dygd. Möjligtvis kunde man ha önskat att det skulle finnas kvar en liten hörna i Rosas omfamnande hjärtan där hennes judiska fränder med sina judiska problem skulle kunna hitta en plats. 

De senaste 2 000 åren har världen föredragit judarna i rollen som offer för deras påtvingade martyrium. Den kristna kyrkan fann ett värde i att det fanns levande men förtryckta judar då det sågs som ett bevis för kristendomens seger. Hitler önskade uppföra ett museum över den utrotade undermåliga, men farliga rasen ”judar”. Han misslyckades med sina planer men världen fick ändå museer över hans ambitioner och det lidande de vållade. Många länder har institutioner som visualiserar det plågade judefolkets historia och presenterar förintelsen på olika audiovisuella sätt. En uppsjö av världsledare reser sig upp på olika årsdagar och förmedlar sina känslor inför dessa katastrofer. Detta är positivt. Att minnas sorger och illgärningar är en mänsklig förmåga med syfte att göra allt vi kan för att liknande händelser inte ska återupprepas. 

Det påstås att omvärlden älskar döda judar och med tanke på allt som görs för att minnas dessa avgrunder av mänskligt lidande stämmer utsagan. Omvärldens relationen till levande judar verkar däremot vara mycket ambivalent. 

Att uttrycken för antisemitismen ökat sedan Hamas pogrom den 7 oktober 2023 är de flesta överens om. Likaså att samma ”ism” accelererar varje gång det hettar till mellan Israel och dess grannar. 

Uppenbart att en del av de Israelkritiska uttrycken är direkt parallella till gammalt judehat.

Detta har fått vissa skribenter att hävda att det inte handlar om antisemitism utan om legitim Israelkritik. Så kan det naturligtvis vara emellanåt men det är uppenbart att en del av de Israelkritiska uttrycken är direkt parallella till gammalt judehat. Man kan likaså ibland höra att antisemitismen är direkt kopplat till Israel och att om Israel inte fanns eller i alla fall inte gör det de gör, så skulle antisemitismen vara minimal.

Skribenterna missar att Israel inte fanns när korsfararna kastade sig över sina judiska grannar på 1100-talet, när britterna mördade och fördrev sina judar på 1200-talet, kosackerna massakrerade den judiska befolkningen i Ryssland/Polen på 1600-talet och pogromerna i Jena på 1800-talet för att nämna ett fåtal. I Fez i Marocko angreps judarna 1912, inte för att de var sionister utan efter ett missnöje med sultanen. I Damaskus skedde pogromer 1840 efter att en munk försvunnit och massakrer på judar skedde sedan över hela Mellanöstern. De tiotusentals mördade judarna i Ryssland 1905, 1917-1920 motiverades inte heller med att de riktade sig mot sionisterna. Sovjetunionen vände Israel ryggen på 50-talet och därefter var alla judar fritt villebråd under benämningen sionister. Kommunistregimen i Polen använde epitetet sionister när man slängde ut flertalet av sina 50 000 överlevande judar i slutet av 60-talet. 

Att inte se kopplingen mellan antisionism och antisemitism gränsar till total blindhet.

År 132 krossades den sista judiska revolten mot romarna. Konsekvensen av revolten var att en halv miljon judar dödades och majoriteten av judarna i Judeén fördrevs. När rabbinerna, dåtidens judiska ledare, insåg vilken katastrof som drabbat folket bestämde de att judarna hädanefter skulle vara som ett palmträd. När det stormar så böjer sig trädet och när vinden mojnat reser det sig åter ännu starkare (inspirerat från Psalm 92).

Fram till 1948 har judar överlevt som minoritet i de länder där de befunnit sig. Under 2000 år av utsatthet har judar som grupp har inte varit kända som upproriska och snara till våld. Istället har undfallenhet och försiktighet varit gruppens signum. ”Bokens folk” har varit ett epitet. På det sättet har man tänkt att chansen att överleva ökar trots alla massakrer och umbäranden. En spillra av folket och därmed judendomen har överlevt med denna strategi fram till förintelsen. 

Man har vågat ha kippa på huvudet, davidsstjärnor utanpå tröjan och plakat i händerna.

Under 2024 har vanliga judar i förskingringen börjat skaka av sig dessa årtusenden av försiktighet. Visst började det redan innan den 7 oktober 2023, men uppvaknandet har blivit allt tydligare det senaste året, inte bara bland de stora judiska grupperna i till exempel London, New York utan likväl bland Sveriges lilla judiska grupp. I många städer med större och mindre judisk population har man haft offentliga demonstrationer och manifestationer mot antisemitism och för befriandet av de kidnappade. 

Trots rädsla ibland gränsande till skräck har både gamla och unga, judar och icke-judar vågat samlas för att visa sin avsky mot antisemitismen oberoende av vilka omskrivningar ismen döljs i. 

Ja, vi judar har förändrats. Vi har nämligen slutat böja oss.

Man har vågat ha kippa på huvudet, davidsstjärnor utanpå tröjan och plakat i händerna. Israeliska flaggor har förekommit i allt större utsträckning, oftast i sällskap med svenska fanor. Man har ibland mötts av hatiska tillrop, men mycket oftare av stillsamt stöd från människor på gatorna, kollegor på arbetsplatserna eller grannar i trapphusen. Man har stärkts av detta stöd och vågar därmed bli ännu öppnare med sin judiskhet. 

Nu stormar det men likväl har vi rest oss. Vi är inte längre ett hemlöst folk som hoppas på att folken i de länder vi lever i tolererar oss. Ja, vi judar har förändrats. Vi har nämligen slutat böja oss.