Opinion
Debatt: 1990 var bostadsbristen borta – sedan kom marknaden
Storvreten i Tumba utanför Stockholm, den 16 september 1967. I lägenheterna till vänster har inflyttning redat skett, längre bort i samma hus pågår byggandet för fullt.
Bild: Bo Schreiber/SvD/TTETC nyhetsmagasin
Ragnar von Malmborg tröttnade på debattartiklarna i Dagens nyheter som pläderade för marknadshyra. Men hans replik fick nobben. Nu publiceras den här, i ETC nyhetsmagasin.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.
På DN debatt den 23 september hävdar Hans Åkerlind, arkitekt i Umeå, utifrån personliga erfarenheter att bostadseländet startade med hyresregleringen på 1940-talet samt att privata fastighetsägare är förfördelade.
Detta ligger långt ifrån verkligheten.
Hyresregleringen på 1940-talet infördes med erfarenheterna från första världskriget. Sjunkande arbetslöshet och snabb inflyttning till tätorterna ledde till mycket höga hyreshöjningar och stor bostadsnöd. Det ville politiken inte se igen. Att privata hyreshusägare skulle få långsammare inkomstökningar sågs inte som något problem.
När inflyttningen till tätorterna fortsatte och hushållens inkomster växte insåg staten att hyresregleringen måste behållas.
Fastighetsägarna fick årliga uppräkningar av hyrorna, motsvarande kostnadsökningarna, och blev därigenom ingalunda lottlösa. Däremot ledde systemet till att hyreshusen underhölls dåligt. Ägarna fick sina hyreshöjningar ändå.
Småningom infördes ett hyresförhandlingssystem där underhåll kunde ställas som villkor för hyreshöjning.
Åkerlind hävdar att fastighetsägare fortfarande får för låga hyreshöjningar. Han har jämfört hyreshöjning och inflation under ett år.
Bättre är att titta på hyreshöjningar och inflation under en längre period. Enligt Stockholms hyresstatistik ökade hyrorna mellan 2000 och 2021 med 86 procent, medan konsumentprisindex ökade med 34 procent. Vilket är förvånande, hyrorna borde öka långsammare än andra priser.
Redan under 1930-talet påbörjades ett arbete för en ny bostadspolitik. Efter andra världskriget startade en statlig bostadsfinansiering, regler för bostadsutformning, subventioner till nybyggande och regler för priser.
Detta ledde till ett byggande 1950–1990 på 66 000 bostäder per år. Under 1930-talet byggdes 25 000 bostäder per år. Dessutom rustades från 1970-talet nästan alla omoderna bostäder upp till modern standard.
1990 var därför bostadsbristen borta i storstäderna och i hela Sverige. Till det en väsentlig höjning av bostadsstandarden. I städerna kan man säga att familjelägenheten ökade från omodern etta till modern fyrarummare!
Sedan blev det mindre samhällsstyrning, mindre subventioner och mera marknad. Mellan 1992 och 1995 minskade bostadsbyggandet med 78 procent. Priser, hyror och lån har galopperat. Bostadsbristen återskapades därför under andra halvan av 1990-talet och har förstärkts därefter.
1992 hävdade staten att bostadssektorn var för dyr, 30 miljarder om året. Det motsvarar 46 miljarder med dagens penningvärde. Men 2021 kostade bostadssektorn staten hela 60 miljarder. Med dagens räntor cirka 80–90 miljarder. Men till skillnad från dåtidens statsstöd går dagens statsstöd främst till de rikaste hushållen och bara till bostadsrätt och äganderätt.
