Debatt: 12 steg för ett demensvänligt Sverige

 Länge var det få politiker och journalister som lyssnade på oss inom Demensförbundet när vi försökte uppmärksamma bristerna i den svenska äldrevården. Nu är det många som vill vara med och diskutera vad vi kan göra för att förbättra livet och vardagen för de boende på landets äldreboenden och inom hemtjänsten, varav cirka nio av tio har en demenssjukdom.

Detta nyvaknade intresse är förstås mycket lovande. Som en av Sveriges största patient och anhörigorganisationer får vi ofta höra skräckhistorier från våra mer än 10 000 medlemmar runt om i landet. Men vi ser även många exempel på verksamheter som fungerar bra. På många håll är svensk äldrevård ett föredöme som vi har all anledning att vara stolta över.

Vi tror att nyckeln till ett demensvänligt samhälle är att vi lär och inspireras av dessa exempel och jobbar mer tillsammans – vårdgivare, beslutsfattare, forskare, allmänhet och inte minst alla vi som lever med en demenssjukdom.

Idag den 21 september på Internationella Alzheimerdagen presenterar Demensförbundet ett nytt program med tolv punkter för ett demensvänligt Sverige:

1. Tidig utredning och diagnos

Det är viktigt att personer med demenssjukdom får en diagnos så tidigt som möjligt. Det förbättrar förutsättningarna för vård och behandling. Lika viktigt är att vården tidigt arbetar för att minska riskfaktorerna hos den diagnostiserade att utveckla symptomen. Forskning visar att om sjukdomarnas debut skjuts upp i fem år så besparar det den genomsnittliga patienten hälften av sitt lidande samtidigt som samhällets kostnader halveras.

2. Aktiviteter och stöd för nydiagnostiserade

Att regelbundet få träffa andra med samma utmaningar och ägna sig åt meningsfulla aktiviteter minskar oron och ökar möjligheterna att skapa ett fungerande liv med demenssjukdom. Det finns också ett stort behov av personligt stöd och vägledning i kontakten med vården och olika myndigheter. Laglig rätt till en utsedd stödperson enligt skotsk modell bör utredas även i Sverige.

3. Lika bra vård i hela landet

Det ska inte spela någon roll var i landet du bor för att kunna leva ett fungerande liv med demenssjukdom. Kommunerna bör därför följa Socialstyrelsens kompletterande riktlinjer och införa ett standardiserat insatsförlopp inom hälso- och sjukvård och socialtjänst från det att diagnosen ställts till vården i livets slutskede.

4. Demensteam för varje persons behov

Ett demensteam med experter från både hälso- och sjukvård och socialtjänst bör sättas in så snart som möjligt efter att demensdiagnosen ställts. Detta team bör få möjlighet att upprätta en samordnad individuell plan (SIP) där ska det bland annat framgår vilka insatser som behövs, vem som ansvarar för vad och vem som har huvudansvaret för hela planen. Erfarenheter visar att det teambaserade arbetet på sikt medför såväl kostnadsbesparingar och flera andra positiva effekter för alla inblandade.

5. Hjälpmedel för alla

Det finns idag en mängd fysiska och digitala hjälpmedel som underlättar livet och vardagen för personer som lever med demens. Självständighet och trygghet kan stärkas. Risker och misstag kan minska. För att alla ska kunna ta del av möjligheterna stöder Demensförbundet Sveriges Arbetsterapeuters förslag på ett nationellt regelverk för att bland annat begränsa möjligheten att ta ut avgifter.

6. Fysisk aktivitet och stimulans

Att få fysisk träning som gång-, balans- och rörelseträning ökar förmågan att utföra aktiviteter i det dagliga livet och har en positiv betydelse som minskar risken för bland annat fallolyckor. Gemensam matlagning, kulturupplevelser, utomhusvistelse, sång och musik är effektiv stimulans och kan lindra oro och ångest och därmed ersätta orosmedicin eller sömnmedicin.

7. Regelbunden utvärdering av läkemedelsbehandling

Läkemedel kan lindra och fördröja den försämring som demenssjukdomen successivt medför. Men många äldre demenssjuka har också större känslighet för läkemedel. Uppföljning och utvärdering av läkemedelsbehandling måste ske vid behov, dock minst en gång per år. Systematiska genomgångar av läkemedelslistor i samband med utskrivning från sjukhus till korttidsboenden minskar felmedicinering och återinläggningar.

8. Stöd för anhöriga

En demenssjukdom drabbar i hög grad även anhöriga och närstående. Genom samtal med andra i liknande situation kan den känsla av isolering som många upplever brytas. Man behöver också veta vilka rättigheter man har och vart man vänder sig för att få hjälp att klara det nya livet. Att även anhöriga involveras och får möjlighet att delta i samtalsgrupper är därför en nyckel för att utveckla demensvården.

9. Avlastning i hemmet

De anhörigas vårdinsatser innebär att samhället sparar hundratals miljarder kronor varje år. Men många behöver avlastning för att klara uppgiften. Det kan ske med ganska enkla medel genom att den anhöriga ersätts med personal några timmar eller att den som är demenssjuk deltar i dagverksamhet eller vistas en tid på korttidsboende. För att möta behoven anser Demensförbundet att det behövs en nationell plan för anhörigstöd.

10. Trygga demensboenden

När det inte längre fungerar att bo hemma ska det finnas plats på ett särskilt demensboende. Idag varierar kvaliteten på boendena i hög utsträckning från kommun till kommun. Vad som krävs är inte alltid mer pengar, utan bättre kunskap och bemötande inom vården och omsorgen, så att var och en får den hjälp man behöver. Bättre planerade boenden där man kan röra sig tryggt kostar heller inte mer än dåligt planerade boenden, men gör stor skillnad för de sjuka och deras anhöriga.

11. Mer forskning

Ännu saknas effektiv behandling för någon av de vanligaste demenssjukdomarna. Forskning bör därför satsas på att öka kunskapen om vad som orsakar demenssjukdomar samt ta fram botande mediciner. Vi behöver också få bättre kunskap om vilka riskfaktorerna är för att bättre kunna förebygga utvecklingen av demenssjukdomar.

12. Ökad allmän förståelse och kunskap om demens

Nyckeln till ett demensvänligt samhälle bygger på en bred förståelse hos allmänheten för vad demenssjukdomar är och hur det påverkar individer och familjer. Vi behöver därför utveckla kunskapen om demenssjukdomar i närmiljön, till exempel i omgivande butiker och bland polis och ordningsvakter. När var och en känner igen och förstår hur vi ska bemöta och hjälpa en demenssjuk person, då har vi kommit en bra bit mot ett demensvänligt samhälle.