Jag är så arg att jag nästan gråter när jag tänker på lotteriskandalen. 

I skuggan av Emmanuel Macron biter sig ojämlikheten fast och fördjupas.

Det är dags att räta på ryggen och ge plats åt annat än kulturkriget i den politiska debatten.

För själv verkar han inte ha vett att göra det.

Jimmie Åkessons uttalande om en övre gräns för stödet till Ukraina är ingen liten sak.

Folket i Gaza förtrycks – från två håll.

Det finns ett stort folkligt stöd för abort. Det är makthavarna som är problemet.

Jag vill påminna Nooshi Dadgostar om det gamla ordspråket att man inte ska sälja skinnet innan björnen är skjuten.

Unga killar behöver mer, inte mindre feminism.

Det är vad strejken i grunden handlar om, att inte backa till en tid där den som behöver ett arbete måste bocka och buga.

Mest är jag rädd. Rädd för hur snabbt och effektivt manegen för fascismens maktövertagande krattas.

De palestinska och israeliska folken är värda så mycket bättre än krig, terror och dödande.

Det finns pengar i det här landet. Problemet är att de är ojämlikt fördelade.

I veckan deklarerade Johan Pehrson offentligt att L nu inte längre har några krav på SD.

Det är inget annat än ett enormt svek mot barnen.

”När man undantar kvinnor i arbetaryrken har drygt 70 procent en fast anställning på heltid. För arbetarkvinnor är det färre än hälften.”

För SD är det i sig en seger att gör det svårare att bli svensk medborgare.

Bråka mer. Våga bråka också med kvinnor. Det är systerskap.

Kanske kan bristen på ledarskap och ansvar, ännu ett steg i trumpismen, bli det som fastnar på Ebba Busch.

Jag skrattade till när Aktuellt förra veckan intervjuade en klassisk Östermalmskvinna.