Efter pandemin trodde många ekonomer att nyliberalismens ställning skulle ändras.

Sveriges politiker har själva beslutat att de behöver dessa tvångströjor för att inte ”slösa”

En oberoende riksbank handlar framför allt om att politiken inte längre ska kunna välja vissa saker.

Arbetslösheten är något samhället accepterar trots att den relativt enkelt skulle gå att eliminera.

En nyliberal tes som upprepas som en logisk självklarhet. Men så enkelt är det inte.

För nyliberaler är lösningen på arbetslöshet att arbetsrätten försämras och otryggheten för de anställda ökar.

Den nyliberala grundtesen är enkel: Folk är arbetslösa eftersom de inte vill jobba.

Vi har gått från en politik där många hade jobb till en situation där över en miljon personer är arbetslösa eller undersysselsatta.

Privatiseringen av skolor och vårdföretag har inneburit en stor överflyttning av resurser från det offentliga till privata ägare.

För att ligga kvar på samma nivå som 1980 skulle offentlig sektor behövt investera ytterligare 800 miljarder kronor.

Om vi hade stannat kvar på 1990-talets nivå så hade vi kunnat göra mycket av det som idag fattas för att välfärden ska fungera.

Nyliberalismen handlar om att mer och mer av våra liv ska värderas, mätas och diskuteras utifrån rent ekonomiska termer.

Det är inte resurser som saknas. Det är en diskussion om hur de ska användas.

Återkommande har siffrorna visat sig vara felaktiga och resonemangen bakom dem falska.

Bilden av Sveriges stat som fattig har varit en nödvändig bild för att motivera politiken.

”Den som är satt i skuld är icke fri.” Detta är, vad gäller ekonomi, ett helt felaktigt uttalande.

Sedan år 2000 har debatten handlat om att vi inte ska satsa utan i stället ”betala på statsskulden”.

Påståenden om att vi ”halkat efter” är falska eftersom Sverige som nation blivit rikare år efter år.

En granskning av årets budget blir en resa i förfäran för den som fortfarande tror att Sverige är ett land där jämlikhet, trygghet och utbildning är något vi gemensamt vill och ska satsa på.

Politiker säger att de satsar mer än någonsin på vård, skola och omsorg. Men det stämmer inte om du räknar på ett sätt som hänger ihop med verkligheten, skriver Johan Jenny Ehrenberg och Sten Ljunggren.