Så länge musiken spelar stannar jag på det sjunkande skeppet, skriver Martin Aagård.

Varje stort våldsdåd i Sverige har följts av radikala åtgärder för att skärpa tryggheten. Det är därför ordet ”terrorism” är så laddat.

Sverige är inte längre en trygg plats för världens oppositionella. De politiker som påstår sig kämpa mot extremism och för det fria ordet har misslyckats totalt.

Parisa Liljestrand försökte förklara krig mot filmbranschen, men lät mest som att hon var missnöjd med färgen på sina köksluckor.

Numera kämpar den legendariske finansmannen Robert Weil för demokratins överlevnad: ”Motstånd är intressantare än medlöperi”.

Hans imperium av bilder var postmodernismens stora triumf.

Men Sveriges sämsta kulturminister genom tiderna sågade av grenen hon tänkt sitta och kvittra på.

Debatten om Guds existens bör ställas in. Religion är en ideologi bland andra. 

I ett samhälle som inte längre kan kommunicera om grundläggande värden kan man inte prata allvar, skriver Martin Aagård.

Kulturkriget är inte dött. Tvärtom. Kanske är det dags för vänstern att inse det?

Även om Trump inte kan stava till fascism, så har den blivit hans politiska metod.

När Elisabeth Ohlson fick sitt cancerbesked samlades vännerna för att hålla en privat Prideparad.

Jan Myrdals vän Lasse Diding går till motattack mot den Augustnominerade boken ”De hemliga breven”. Breven var aldrig hemliga, menar han. Nu har han skrivit en egen bok.

Här är alla nominerade • I år är inte mindre än två diktsamlingar nominerade till det prestigefyllda Augustpriset. Men inte Bruno K Öijer.

Jimmie Åkessons bröllopshaveri visar att raggarlandet Sverige aldrig förstått hur gängkriminalitet ser ut i verkligheten.

Varför känner Aftonbladet behov av att sätta betyg på litteratur?

Benjamin Netanyahu håller på att bli vår tids Saddam Hussein. Ändå försvaras hans krig av svenska högerintellektuella.

Justitieutskottets ordförande använder en polisanmälan för att driva kampanj mot Lagen om hets mot folkgrupp. Han får inte lyckas.

Genom att stoppa bidragen till studieförbundet Ibn Rushd visar Folkbildningsrådet att de blivit ett redskap för politisk påverkan, inte en oberoende demokratisk kraft.

I sin nya diktsamling skriver Bruno K Öijer för första gången sedan 1976 ”Döden” med stor bokstav.