Sällan har människotillvaron framställts som så oändligt bökig och avig.

Steinbeck-pjäsen på Dramaten handlar om ett USA som förlorat drömmen om rättvisa.

En sårig, komplicerad roman om att förlora en mor och leva i ett land som inte vill acceptera ens existens.

Eudardo Halfon skriver en mosaik av historier. Det är det enda rimliga angreppssättet när världen är oöverblickbar.

Maktspelet i den normalsvenska kärnfamiljen granskas i föreställningen ”Jag offrar mig”. 

Suzanne Osten hade en revolutionerande syn på människan.  Tyvärr går hon bort just när vi behöver henne som mest, skriver Jenny Aschenbrenner.

Jenny Aschenbrenner läser Philip Teir och inser att hennes generation har börjat skriva romaner om tidens obönhörliga gång.

Dramaten har sytt samman kroppsdelar från Lugns författarskap som egentligen inte hör ihop.

Nobelpristagaren vägrar vända bort blicken från de historiska händelser som det bokstavligt talat varit förbjudet att prata om i Sydkorea.

Händelsehorisonten är en underbar metafor för det tillstånd där kärleken fastnar i en loop. I evigheters evighet.

Historien om studenten som tror sig ha rätt att döda för det allmännas bästa griper rakt in vår hyperindividualistiska tid.

Dramaten har gjort en föreställning av den hyllade dokumentären ”Kärlek på svenska”. 

I Sara Stridsbergs nya roman finns en sorts lycka över alla knasiga detaljer i familjens historia, till skillnad från i hennes tidigare romaner.

Teaterscenen Konträr var ett andningshål i en stad som bara är till för ett fåtal och som långsamt somnat in.

Romanerna om Tue är en drabbande trilogi om klass och homofobi. Men huvudpersonen vill bara bli snygg, lyckad och älskad.

Robert Wilsons gästspel var som att befinna sig inuti ett konstverk. Och det var underbart.

Kvinnorna vill betvinga hela världens smutsighet med sin gränslösa kraft.

Lucie Ricos ”Kycklingoratoriet” rör sig från lerigt landsbygdsmörker till civilisationskritik.

Nu är vi nere i skitgropen igen, kanske djupare än någonsin.

Teju Coles essäistiska roman är alldeles lysande, inte minst i en tid som ”fått nog” av identitetspolitik