Ska vi kalla det demokrati, och inte kapitalistisk tvåpartidiktatur?

Från och nästa hösttermin kommer Sveriges gymnasieelever att få lära sig om det goda med Nato i ämnet samhällskunskap.

De som hävdar att upprustning är enda vägen har minst lika mycket att svara på som de som pläderar för vapenvila, förhandlingar och fred.

Public service låter som en underavdelning till Atlantic Council.

Kärnkraft och krig är ingen vidare kombo.

Snart röstar riksdagen om DCA-avtalet. Någon politisk debatt har det inte blivit.

Enligt matematiska beräkningar lär svenskarna få än mindre inflytande i det parlament som fått alltmer inflytande.

Frågan är varför politikers tystnad är så omfattande och utbredd när det gäller det här – uppriktigt sagt – groteska avtalet. 

Låginkomsttagare jobbar och gör rätt för sig. Och bidrar till de rikas lyxliv.

Nu tillkommer skäl som har med AI att göra – jobb kommer att försvinna. Och människor behöver stressa ner.

Säkrare eller inte? Fan vet. Eller om det är gudarna.

En bild etsar sig fast. Statsminister Ulf Kristersson (M) och näringsminister Ebba Busch (KD) står vända mot Sverigedemokraternas talesperson i klimatfrågor, Martin Kinnunen. De ser vördnadsfulla ut.

Nu är det tyvärr så att marknadsperspektivet år efter år tuggat i sig all mer.

Med viss insyn konstaterar jag att språkrörsvalet den här gången har antagit en annan form.

Vi som identifierar oss med fredsrörelsen anklagas ofta för att vara naiva, till och med för att gå Putins ärenden.

Miljöpartiets medgrundare Per Gahrton har gått bort. Birger Schlaug, som efterträdde honom som språkrör, minns en principfast och ödmjuk politiker som aldrig gav uttryck för partiledarfasoner.

Nyss skakade Nordkoreas ledare och Vladimir Putin hand i hela 40 sekunder. Lika barn leka bäst.

Av den debatt som utåt förts av olika fraktioner framgår att historielösheten är ganska utbredd.

Sverige ska inom EU fungera som lobbyist åt Erdogan.

Vi lever verkligen i den enögda krigsretorikens tidevarv.