Ulf Kristersson påstår att han vill att ena landet. Men hans lösning verkar vara att alla måste hålla med honom.

Strunta i att hämta ungarna på förskolan, sluta städa och börja spela tv-spel.

Rädda planeten utan förändring? Det är ett kanonerbjudande.

Tragedin som är tåglandet Sverige rullar vidare. Ja, inte tågen alltså, de rullar inte alls.

Ulf lurar ingen. Han är inte den nya mitten. Om något är han nya Jimmie Åkesson.

Kanske är det Gen Z som fattat grejen och alla andra som gör fel?

Förslagen har enat människor, men det är inte Ulf Kristerssons förtjänst. Det är motståndarnas.

Tiden för vaksamhet är redan förbi. Nu är det tid för handling.

Svenska turistföreningen bjuder in till klimattoppmöte vid Kebnekaise.

Politikerna tycks vilja få oss att tro att järnvägen är ett hopplöst fall, omöjlig att rädda.

Det är förstås en bekväm världsbild. Jag förstår att folk köper den.

Jag tror att folk vill ha något annat än Timbros tokigheter och inövade oneliners i tv-debatter. Typ riktig politik.

”För varje svensk finns 50 kvadratmeter parkeringsyta. Den genomsnittliga boarean per person är 42”

Vår tid kan sammanfattas i två ord: pengar och individualism.

För mig var internet räddningen, för där fanns folk som var som jag.

”Skolan har så många problem att politiker tycks ha gett upp hoppet om den.”

”I stället för att gå samman och hjälpas åt står vi längre ifrån varandra än någonsin – och skäller på klimataktivisterna i stället för politikerna.”

 ”Ett decenniums väntan för att ha någonstans att bo. Vad är det egentligen vi håller på med?”

Det nationella klimatmötet som hölls i fredags liknar mer en sommaravslutning för Svenskt Näringsliv än ett tillfälle att diskutera hur vi ska möta klimatkrisen.

Just nu är det omöjligt att vaccinera sig mot TBE – det råder brist på vaccin i hela landet. Men ännu tristare är det faktum att många ändå inte har råd.