Det tog resten av den musikjournalistiska världen närmare fyra decennier att komma i kapp Vivien Goldman, skriver Anders Lokko.

Andres Lokko åker till Hansastudion i Berlin och möter som ende journalist Joakim Thåström.

Andres Lokko har läst Barbara Kingsolvers succéroman om opiodkrisen i USA.

Den slutgiltiga droppen som gjorde saknaden efter svensk standard starkare än glädjen över att ha Ladbroke Grove precis utanför dörren.

Med stringens och humor utövar de civil olydnad där den behövs som allra mest.

Det vilar något väldigt rörande och fint över engagemanget mitt i vardagen.

Stig Larssons ”Högt och lågt” är lätt att avfärda som ett solkigt och osammanhängande adjö, skriver Andres Lokko.

Saga Cavallins analys av autenticitetsbegreppet öppnar alla fönster på välbehövligt vid gavel.

Kultur är nu synonymt med ekonomisk framgång och kändisskap.

Richard Ford bjuder på en sista roman om Frank Bascombe. Mannen som är en mästare i konsten att utplåna alla sina behov och drömmar.

Andres Lokko slutar räkna smarta djurvitsar i Malte Perssons ”Skapelser”. De är hundratals.

Han har hittat världens största lucka i marknaden: den totalt oengagerade lyssnaren

Oproportionerligt många högt uppsatta högerextremister stoltserar med sina rötter i syntkultur.

Få verkar inse var de hittar de moderna klasskildringarna, berättade ur ett svart andra-generations-invandrarperspektiv.

Andres Lokko försöker förstå det ironiska fenomenet Ali Alonzo och konstaterar att vägen till betydelse i vår postmoderna tid är nästan smärtsamt snårig. 

Agri Ismails debutroman är så tät och maskulint världsvan att den påminner om den gamla herrtidningen Café. Men till slut får Andres Lokko en andningspaus.

Ny internationell kultur är inget för oss. Vi har ju Bolaget, Hooja och Hov1.

Jo Ann Beard är årets viktigaste litterära upptäckt, tycker Andres Lokko. Hennes personliga essäer som sömlöst smyger över i fiktion kändes genast som en omistlig vän.

Konst med ambitionen att återerövra viskningen som ett antipopulistiskt vapen måste applåderas.

Bret Easton Ellis har fullbordat sin resa från dissad outsider till finkulturell legend. Men när han blickar tillbaka på sitt 80-tal blir nostalgin ideologisk.