Jag vet att allt ser skitmörkt ut nu. Borgarna har tagit över, och dessutom tillsammans med ett otäckt, brunt parti som står strax till höger om Djingis khan på den politiska skalan. Högervindarna viner i hela Europa, en galen ryss för frontalkrig mot sina grannar och det mesta känns nattsvart.
Men jag tror att framtiden kommer att svänga just därför.
Svänga rent musikaliskt alltså.
Det är en klassiskt sägning, att subkulturer föds underifrån och slår uppåt. Alla ungdomskulturer jag kan komma på värda namnet, med tillhörande musikgenre, är sprungna ur arbetarklassen och har frodats av en gemensam fiende att rikta agg mot. Det ligger i dess natur och våra allra högsta peakar i musiken har varit direkta reaktioner på bistra tider.
Utan Margaret Thatcher hade det aldrig blivit någon brittisk punkvåg. Eller ska-våg, eller annan våg heller i skiftet mellan 70- och 80-tal. Järnladyn var den perfekta skurken att samla missnöje och snabba ackord mot.
60-talets musikaliska explosion i USA var dessförinnan i total synk med medborgarrättsrörelsens svarta pantrar, studentrörelsen, fredsrörelsen och den feministiska rörelsen.
Acid house och rave i början av 1990-talet var ett svar på Storbritanniens nyliberalism. Måhända inte lika direkt uttalad, men som bland annat dokumentären ”Everybody in the place” fastslår så måste det inte vara så. Skaparen Jeremy Deller menar att musik inte behöver ha uttalade politiska texter eller intentioner för att få politisk verkan. Acid house blev istället en rörelse av samhörighet för en friställd och ofta arbetslös generation som direkt effekt av nyliberalismen. Här i Sverige har vi haft vår egna tagning av progg och en kanske ännu mer politiserad punkvåg med energi genererad av tristessen i 70-talets förorter. Även Elvis popularisering av en afrikansk-amerikansk musiktradition, och hans höftsväng och fäbless för att sexa loss på scenen blev på sin tid starten på en erotisk och kulturell revolt i USA:s musikliv.
Bland de mängder med ungdomar som går runt i Nirvana-tishor idag undrar jag hur många som vet hur politisk Kurt Cobain faktiskt var? Han hatade rådande mansnormer, homofobi, rasism med mera gränslöst och väldigt uttalat. Men så hade han också vuxit upp i konservativa Aberdeen i Washington med två gånger Reagan och en gånger Bush den äldre vid presidentposten.
Listan kan göras betydligt längre än så – men ni fattar poängen. Taskiga tider föder motstånd, och motstånd, frustration och orättvisor är prima källor att ösa ur när det kommer till musik som faktiskt betyder något.
Vem sjunger om att skaka rumpa när världen tycks stå i brand?
Vem skriver tuggummipop när det känns som att livet står på spel?
Missförstå mig rätt nu. Det är självklart inte önskvärt på något sätt alls att det ska sitta fascister i Sveriges regering, att borgerligheten kommer hinna förstöra X antal statligt ägda verksamheter till, kanske införa marknadshyror och annat. Att halva Europa går i marschtakt mot extremhögerpartier är helt och fullt fruktansvärt. Men jag försöker bara hitta de små ljusglimtar jag kan – och förhoppningsvis kan vi i alla fall dansa på efterfesten även om kalaset vi står inför nu suger hårt.
