Chavez-dynastins slut i Barinas var ett svidande nederlag för det regerande socialistpartiet PSUV. Men det var också ett nederlag för den del av oppositionen, med den självutnämnde presidenten Juan Guaidó i spetsen, som förespråkar bojkott av alla val. I själva verket illustrerade valet djupa motsättningar både inom chavismen och oppositionen.

Valet ogiltigförklarades

Valet var ett drama i flera akter. Guvernörsvalen i Venezuela hölls egentligen i november förra året. Den gången representerade Argenis ännu en gång familjen Chavez som PSUV:s kandidat i Barinas. När det stod klart att han förlorat med mindre än en procentenhet beslutade valmyndigheten, av oklara skäl, att ogiltigförklara valet och utlysa nya val till den 9 januari. Oppositionen accepterade under protest, men Sergio Garrido godkändes av valmyndigheten som oppositionens kandidat först sedan två andra, av oklara skäl, underkänts.

Också PSUV utsåg en ny kandidat, den tidigare utrikesministern Jorge Arreaza som varit gift med en av Hugo Chavez döttrar men som i övrigt inte har några band till Barinas. Argenis Chavez lät via Twitter antyda att han beordrats att dra sig tillbaka och att ligga lågt under Arreazas valkampanj. Arreaza själv markerade, också på Twitter, att han bara tog order av presidenten, Nicolas Maduro, och inte av familjen Chavez.

Fyllde bensinmackarna

Den dåliga stämningen mellan ”maduristas” och ”chavistas” skulle motverkas av en valkampanj där staten satsade enorma resurser. Flera generaler och ministrar kom till Barinas för att visa att nu skulle det satsas ordentligt i delstaten. Jorge Arreaza åkte runt på militärlastbil och höll valmöten då han också delade ut köksutrustningar gratis. Dessutom var de torrlagda bensinmackarna plötsligt välfyllda och de så kallade Claplådorna med livsmedel som normalt delas ut med mycket oregelbundna mellanrum, kom nu nästan varje vecka och innehöll dessutom kyckling, en sen länge bortglömd gäst på Barinabornas matbord. Det var som om krisen som obönhörligt knuffat Barinas mot misärens rand var som bortblåst.

Men den spektakulära satsningen bakom Jorge Arreaza blev en bumerang. Det oblyga röstfisket upplevdes som en förolämpning. Och när rösterna räknades visade det sig att Argenis Chavez knappa förlust i november hade förbytts till en brakförlust. Siffrorna var så tydliga att Jorge Arreaza erkände sig besegrad redan innan valmyndigheten offentliggjort de definitiva siffrorna. En närmast väsensfrämmande attityd när det gäller någon från chavismens innersta krets, som dock motverkades av att han snabbt skyndade sig att varna: ”Var försiktig señor Garrido. Minsta lilla felsteg kommer att kosta”.

Signal i rätt riktning

Men att han ändå utan krångel erkände sin förlust har också att göra med att den venezulanska regimen anar möjligheter att bryta sin isolering. Juan Guadiós misslyckande som samlande oppositionsfigur har gjort att han, även om han fortfarande erkänns som Venezuelas legitime president av svårbegripligt många länder, däribland Sverige, av allt fler upplevs mer som en börda än som en tillgång. EU har visat tecken på att vilja normalisera relationerna och häva sanktionerna. Och skulle EU ta det steget, skulle kanske också USA börja fundera i samma riktning.

Men för att det ska ske krävs att den venezulanska regimen går med på att återuppta de förhandlingar med oppositionen som började i Mexiko i augusti förra året, men som Nicolas Maduro plötsligt avbröt när den colombianske affärsmannen Alex Saab utlämnades från Kap Verde till USA. Saab anklagas för omfattande pengatvätt och misstänks vara bulvan för de venezulanska ledarna. Men Maduro hävdar att han är en venezulansk diplomat som kidnappats av USA.

Ett ännu viktigare krav för att någon slags normalisering ska vara möjlig är att Maduro och hans regering upphör med repression och visar demokratisk vilja. Jorge Arreazas erkännande av sin förlust var just en signal i den riktningen.

Det är också Nicolas Maduros löfte att inte tillämpa metoden med ”övervakare” eller ”parallella regeringar” i syfte att neutralisera valda myndigheter från oppositionen, vilket han ofta gjort tidigare. Det har inte bara gällt borgmästare och guvernörer, utan till och med Nationalförsamlingen som neutraliserades av en ”konstituerande församling” som upplöstes efter tre år, utan att ha formulerat ett enda lagförslag, men som däremot effektivt blockerat oppositionens parlamentariska arbete.

Nyckeln: förankring

Maduros trevande efter förbättrade internationella relationer har också att göra med att ekonomin om än stapplande har börjat stabiliseras och att oljeproduktionen på nytt, om än blygsamt, har börjat öka. För att det ska fortsätta i den riktningen hoppas Maduro på färska utländska investeringar

Men regimens spirande optimism fick sig ett dråpslag med nederlaget i Barinas.

Många menar till och med att Barinas är början till slutet för chavismen. Men det är nog att ta i, som en baklängevolt med skruv.

Men Barinas visade att oppositionen kan segra när den utgår från naturliga lokala ledarskap med reell förankring. Problemet är att det i den venezulanska oppositionen råder trängsel mellan anspråksfulla ledare vars viktigaste förankring finns på utländska ambassader och i viss internationell press. Andra säljer gärna sin etikett som ”opposition” till regeringen om bara betalningen är bra. Men, som sagt, Barinas visade att det går att enas och att det går att segra även om regimens kandidat har hela statsapparaten till sitt förfogande.

Nästa val i Venezuela hålls 2024 då en ny president ska väljas. Utgången då beror mycket på om Jorge Garrido, Barinas nye guvernör, ska lyckas ersätta Chavez-dynastin med demokratisk energi. Det kommer att påverka de interna motsättningarna både inom chavismen och oppositionen. Och den som löser motsättningarna bäst, har störst möjlighet att segra.