Allt var upplagt för att Sandra Torres, som redan varit presidentkandidat två gånger och som varit gift med den tidigare presidenten Álvaro Colom, och Zury Montt, dotter till den gamle kuppgeneralen Efraim Rios Montt, skulle gå vidare till den andra valomgången. Två kandidater som garanterade kontinuitet och fortsatt korruption. Vem av de två som slutligen segrade spelade inte så stor roll. De stod i princip för samma sak.

Men när rösterna räknats visade det sig att ”ogiltiga” tillsammans med ”blank” hade fått överlägset flest röster, över 25 procent. En riktig käftsmäll av misstroende mot det politiska systemet. Tvåa kom Sandra Torres med drygt 15 procent, men därefter kom överraskande Bernardo Arévalo, från partiet Semilla, med 12 procent. Och det är han som är orsak till försöken att nu ogiltigförklara valet.

Bästa presidenten

Bernardo Arévalo brukar kallas ”Bernie” efter Bernie Sanders, vilket i stora drag också definierar honom politiskt. Men en än viktigare referenspunkt är hans far Juan José Arévalo Bermeja, allmänt betraktad som Guatemalas bästa president någonsin. Han valdes i landets första demokratiska val 1944, som markerade slutet på en lång historia av militärregimer. Arévalos regering blev början på en djupgående demokratisering och reformperiod som fortsatte när Jacobo Árbenz efterträdde honom 1951.

”Den demokratiska våren”, som perioden brukar kallas, fick ett brutalt slut av en USA-finansierad och CIA-ledd militärkupp 1954, framdriven av United Fruit, som anklagade Árbenz för att vara agent för Sovjetkommunismen. Mario Vargas Llosa har ingående skildrat processen i romanen, ”Tiempos recios/Hårda tider”. En annan, som själv var med när Guatemala City bombades 1954 var ”mc-luffaren” Che Guevara. En erfarenhet som bidrog till att han så snabbt hamnade på samma våglängd som Fidel Castro när de strax därpå träffades i Mexico City.

De tio åren med Arévalo och Árbenz var ett av de mest avancerade försöken att bygga en slags välfärdsstat i Latinamerika. Dess brutala slut markerade vilken relation som i fortsättningen skulle komma att gälla mellan USA och dess sydliga bakgård. En ny våg av militärregimer tog över i Guatemala. Först drygt 30 år senare, när kristdemokraten Vinicio Cerezo valdes till president, kunde man börja tala om demokrati igen, om än med förbehåll. Det var också en tid av intensiva fredsprocesser i regionen. Centralamerika befann sig plötsligt på förstasidor runt om i världen. Sandinister och contras i Nicaragua, inbördeskrig i El Salvador och Guatemala. Och Honduras som ett slags ovilligt basområde för dem alla. Den lilla staden Esquipulas i södra Guatemala med sin svarta Jesusfigur blev en symbol för fred. Men det jubel som fredsavtalen gav upphov till tystnade snart. Centralamerika hamnade på nytt i medie­skugga. Esquipulas glömdes bort, utom av de mest trogna katolska ­pil­grimerna.

Men så hände något som ännu en gång förändrade atmosfären.

Kritik mot USA-inblandning

I de fredsavtal som den guate­malanska regeringen och gerillans paraplyorganisation URNG under­tecknat fanns en överenskommelse om att upprätta en FN-stödd autonom organisation med uppgift att bistå de lokala myndigheterna i kampen mot straffrihet och korruption. Cicig (Comisión Internacional contra la Inpunidad en Guatemala) kom organisationen att heta, och den började fungera när Sandra Torres make Álvaro Colom var president. Cicig leddes av den colombianske advokaten Ivan Velásquez – idag försvarsminister i Colombia – och hade 150 anställda från hela världen, bland annat svenska poliser och advokater. Sverige var också, tillsammans med USA, en av de främsta finansiärerna.

Att USA var en av de största bidragsgivarna fick vissa vänster­ledare, som Nicaraguas Daniel Ortega och El Salvadors Salvador Sánchez Cerén, att kritisera Cicig för ”inblandning i Guatemalas inre angelägenheter”. Förmodligen mest för att de till varje pris ville undvika en liknande inblandning i deras egna ”inre angelägenheter”.

Den guatemalanska riksåklagaren kände för första gången fast mark under fötterna. Kampen mot korruption var plötsligt på allvar. Många högts upp­satta hamnade i fängelse. Det mest spektakulära ingripandet var när den då­varande presidenten Otto Pérez Molina tillsammans med sin vice­president dömdes till 16 års fängelse för korruption. Cicigs ­arbete applåderades. En frisk vind svepte genom det guatemalanska rättsväsendet. Andra länder började ta efter.

Men efter ett tag gick den guatemalanska eliten till mot­attack. Cicig hade gjort de lokala åklagarna lite väl respektlösa. Och när Cicigs och åklagarmyndighetens sökarljus riktades mot den sittande presidenten och hans familj, och dessutom mot ”vanligt” skattefusk, som den guatemalanska medel­klassen betraktade som en mänsklig rättighet, blev det politiskt möjligt att sätta käppar i hjulet för Cicig. Den guatemalanska regeringen vägrade att förlänga samarbetsavtalet med FN och 2019, efter tolv års arbete, monterades Cicig ner. Ivan Velásquez och andra fick in­rese­förbud. Flera av Guatemalas främsta jurister, bland annat två kvinnliga riksåklagare, tvingades gå i landsflykt. Korruptionens ogräs tog på nytt över.

Trumpinspirerad höger

Bernardo Árevalo har sagt att han ska reaktivera Cicig. En av hans närmaste medarbetare är den förre riksåklagaren Thelma Aldana, som tvingades gå i landsflykt. Bakom honom står också flera av Guatemalas främsta intellektuella. Han har också stöd av ursprungsbefolkningen i flera områden.

Det finns en aura av frisk självklarhet i synen på demokrati hos medlemmarna i Semilla som motiverar dem som röstade blankt eller ogiltigt i valet i söndags, att nu rösta på Árevalo.

Det är det som orsakat makthavarnas rädsla och den Trumpinspirerade kampanjen för att få valet ogiltigförklarat. Bernardo Árevalo representerar både en slags fortsättning på sin fars reformistiska regering och på Cicigs effektiva kamp mot korruptionen. En mix för hoppfullhet, som retar mäktiga krafter till vettet.

Mellan de två autokraterna i Centralamerika, Daniel Ortega i Nicaragua och Nayib Bukele i El Salvador, är behovet av genuint demokratiska ledare närmast gränslöst. Med Bernardo Arévalo har en överraskande, men ack så efterlängtad ljusglimt tänts. Och skulle det fimpas av makthavarnas juridiska manövrar riskerar det att utlösa ett uppror med svårförutsägbara ­konsekvenser.