Det var visserligen fler palestinasjalar än kavajer när Vänsterpartiet möttes för kongress i Jönköping, men det är ett parti som vill gå från aktivism till ministerposter som har ägnat helgen åt att staka ut riktningen för framtiden.

Vänsterpartiet ska förändra inifrån istället för att stå utanför och skrika. För att kunna göra det har partiledningen efterlyst ett mer öppet program. Ett program som gör det möjligt att agera utifrån det aktuella politiska läget istället för att låsa fast någon vid gamla principer. Inget krav på stopp för vapenexporten ska hindra Vänsterpartiet från att säga ja till att skicka vapen nästa gång Ryssland anfaller ett demokratiskt land.

Toppstyrning och utslätning säger kritikerna. ”Ska vi vända kappan efter vinden och allt som är poppis just nu?”, som ett av ombuden frågade sig när det nya partiprogrammet debatterades. Och en inte helt obetydlig minoritet röstade för att kasta hela förslaget i papperskorgen i början av kongressen.

Kritikerna av det nya partiprogrammet verkar sammanfalla med de som säger att  partiledningen är ett ”bunkergäng” som slutat lyssna på medlemmarna. När Nooshi Dadgostar valdes om som partiledare på torsdagen passade den här falangen på att visa sitt missnöje genom att begära en sluten omröstning, trots att det inte fanns några motkandidater, och sedan avstå från att rösta. 

Det är alltså inte ett helt enat parti som Nooshi Dadgostar har bakom sig. Striderna om vad det innebär att vara vänsterpartist kan fortsätta. Men hon går från kongressen med det handlingsutrymme som hon önskat sig. Hon har fått ett partiprogram som har slipat av en del vassa kanter. Som gör det lättare att sätta sig i en regering tillsammans med Socialdemokraterna. Kanske till och med tillsammans med Centerpartiet. Kapitalismen ska inte längre avskaffas, bankerna ska inte längre förstatligas och vapenexporten ska inte längre stoppas. 

Vänsterpartiet gör det som Miljöpartiet redan gjort. Gör sig regeringsdugligt på pappret. Förhandlar redan i partiprogrammet istället för i ett regeringssamarbete, som ett besviket kongressombud uttryckte det.  

Och precis som för Miljöpartiet kan det komma att kosta om det faktiskt blir så att S öppnar dörren. Det kan kosta i form av tappade väljare och inre slitningar, där missnöjda partimedlemmar kan hävda att partiet har serverat sin själ på silverfat åt Sosse-jätten.