Utnämnandet av honom är en fortsättning på macronismen.
Om Emmanuel Macron fick välja skulle han nog ha låtit bli att utnämna någon alls. För nu inleds en kris.
Utnämnandet av honom är en fortsättning på macronismen.
Det franska statsskicket är inte likt det svenska. Statschefen är president, han är demokratiskt vald och har makt till skillnad från till exempel kungar i våra europeiska monarkier. Han har mycket makt. Men inte hur mycket makt som helst.
Regeringsbildningar kan vara krångliga och ta tid. Frankrike är långt ifrån det mest långdragna exemplet bland europeiska demokratier. Vi svenskar minns om inte annat turerna efter valet 2022 och samlingen på Tidö slott som ledde till ett avtal – och till slut en regering.
Presidentens felkalkylering
Frankrike har en stark statschef inom det statsskick som kallas den femte republiken. Det är presidenten som tillsätter en premiärminister som sedan tillsätter en regering, dock alltid med presidentens godkännande som ju, om han vill, kan byta premiärminister. Men parlamentet kan fälla en regering och Emmanuel Macron kan inte upplösa parlamentet hur som helst, han kan inte skicka väljarna till valurnorna hur som helst – han måste vänta minst ett år.
Nästan alla politiska kommentatorer i Frankrike är överens: nyvalet byggde på en felkalkylering från president Emmanuel Macrons sida. Att upplösa parlamentet var, som vi vet, ett svar på resultatet i Europaparlamentsvalet. Det högerextrema partiet Nationell samlings lista fick överlägset flest röster, med drygt 30 procent, medan Macrons Tillsammans knappt fick hälften.
Draget att utlysa nyval anses ha berott på att Macron ville testa de franska väljarna: vill ni verkligen att extremhögern kommer till makten? Upp till bevis: i valurnorna hemmavid.
Felkalkyleringen låg i att helt avfärda möjligheten att vänstern skulle enas, gå till val och bli störst i parlamentet. Det blev inte, ännu en gång, en fråga om extremhögern eller Macron – en starkare spelare fanns i leken.
Hänvisar till ”stabiliteten”
Men ingen fick absolut majoritet, det måste bildas koalitioner. Den rödgröna alliansen Nya folkfronten menade att det var Macrons skyldighet att utnämna deras kandidat till premiärminister, Lucie Casets. Macron reagerade, efter en lång “politisk vapenvila” under sommar-OS, med att han skulle sondera. Han bjöd in alla politiska ledare till Élyséepalatset för att se vilka chanser de skulle ha att bilda en regering som inte genast faller i parlamentet, och det menade han, skulle genast ske med de rödgröna – så han meddelade i ett öppet brev att det inget skulle bli med den saken. Han menade att han agerade i “den institutionella stabilitetens namn” – samme president som liknade att utlysa nyvalet med “att kasta in en handgranat” – och nu kastat ännu en.
Istället valde han en politiker från den fjärde största parlamentariska gruppen, den republikanska högern.
Samtidigt står vi med andra statsskick bredvid och undrar om han inte, i stabilitetens namn, borde ha gjort som vi? För att inte bara jämföra med Sverige, kolla på Spanien. Efter nyvalet 2023 stod det klart att högerpartiet PP fått flest röster. Så de fick i uppdrag av kungen att försöka bilda regering. De misslyckades – så uppdraget gick vidare till vänsterblocket, som efter många om och men lyckades. Varför inte låta de franska allianserna göra samma sak? Försöka, i storleksordning? Kanske hade det ändå gått hans väg
Stora protester väntas
Istället valde han en politiker från den fjärde största parlamentariska gruppen, den republikanska högern. Kanske av rädsla för att fel allians annars skulle lyckas? Som i Spanien.
Macron kan kanske få till det status quo han önskat: fortsatt EU-vänlig högermacronism. Det kan han göra för att han fick stöd av högerextrema Nationell samling i sitt beslut. Men stora delar av oppositionen ser detta som motsatsen till institutionell stabilitet– de ser det som en institutionell kris
Till helgen väntas storprotester – och det är bara början.
