Nu ska Konjunkturinstitutet kartlägga kostnaderna av invandringen, dessutom nedbrutet på varifrån invandraren har kommit. Det ska göras hembesök i utanförskapsområden för att öka kunskapen om familjeplanering. Underförstått, det ska födas färre barn i de invandrartäta områdena. Och det ska införas en obligatorisk Sverigekurs för nyanlända med fokus på bland annat religionsfrihet. En religionsfrihet som innebär stopp för muslimska symboler då om SD får bestämma. Och de gör de ju allt mer.
Seglar på opinionen
Opinionssiffrorna gör SD starkare. Att göra dem till en nästandel av regeringen har inte fått deras siffror att pysa. Tvärtom. Istället ligger både KD och L under spärren och M tappar mark. Liberalerna vrider sig emellanåt i öppna plågor, som när den nya biståndspolitiken presenteras och SD har fått igenom att villkora det med att länderna tar emot utvisade och motarbetar människosmuggling. Men vad har de att sätta emot? Bara drygt två procent. Det räcker bara till ett mobilförbud i skolan.
De som skulle kunna ha något att sätta emot är Socialdemokraterna.
De som skulle kunna ha något att sätta emot är Socialdemokraterna. Partiets opinionssiffror och Magdalena Anderssons förtroendesiffror har gått uppåt sedan Tidöregeringen tillträdde, med bara ett litet hack i kurvan nu i slutet av året. Ett perfekt läge för att pressa på med offensiv oppositionspolitik och att rikta fokuset mot andra frågor.
S-löften om stram kurs
Men Socialdemokraterna ägnar sig åt självrannsakan och kommer fram till att även de måste prata mer om – migration.
I en av partiets så kallade samhällsanalyser, som ska avgöra riktningen på politiken inför 2030, skriver partiet att ”migrationen har varit större än förmågan att integrera”. Det står också att den största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.
Migrationen ska hållas på en stram nivå, meddelar Socialdemokraterna och Magdalena Andersson ägnar gärna tid åt att slå fast att S var först med att lägga om migrationspolitiken. Det är alltså inte ett paradigmskifte, det som Tidöregeringen sysslar med.
Ingen kaxig opposition
Det finns inte heller någon kaxig opposition vid sidan av S som skulle kunna driva det stora partiets agenda bort från migrationen och segregationen.
Vänsterpartiet ägnar sig åt sin egen inre omvandling. Ett nytt partiprogram ska antas som ska gå hem hos en bredare väljargrupp. Kapitalismen ska inte längre avskaffas. I ett parti som inte drar sig för att internbråka offentligt kan den här processen komma att sluka en stor del av Vänsterpartiets energi fram till kongressen i maj.
Miljöpartiet har i sin tur redan gått igenom den stora konvulsionen med maktstrid och ett oerhört jämnt språkrörsval. Nya språkrörsduon Märta Stenevi och Daniel Helldén måste ägna tid åt att resa tunt i landet och prata med medlemmar och plåstra om såren.
Och så har vi Centerpartiet. Ja de är också där. Men det är ingen som riktigt vet vad de vill nu för tiden.
Välfärd på svältkur
Kombinerar vi det här med att kommuner och regioner måste spara rekordmycket i redan pressade verksamheter och att krisen i välfärden är större än på 90-talet har vi en perfekt storm. Välfärd på svältkur ger större klyftor ger ökade sociala oroligheter och mer gängkriminalitet. Och ännu mer migration och utanförskapsområden i debatten.
