Västerås, ett växande parti väljer om Jimmie Åkesson. Han möter applåderna genom att först ta sina ombud i örat. För det handlar om att ”förstå vår nya roll och vårt nya ansvar – som makthavare”.
Det finns spektakulära citat att lyfta ur Åkessons talarmanus, som när han kallar andra partiers politiker för ”etnocentriska” eftersom att de, enligt honom, har en syn på den syriska flyktingkatastrofen som ”går ut på att alla som har det svårt runt om i världen har som sin högsta önskan att bo i Sverige och att bli svenskar”.
Men det här är mindre ett tal för att tillgodose partiets rasistiska arv och drivkraft, utan mer ämnat för rapporterande medier och övriga riksdagspartier, särskilt då det största: Socialdemokraterna.
”Sveriges verkliga oppositionsparti”. Det budskapet återkommer Åkesson till. Han radar exempel. Givetvis:
– Det enda alternativet till massinvandringspolitiken och till detta ständiga förnekande av de växande problemen.
Men han förtydligar även sin EU-kritik. I senaste EU-valet fick partiet inget mandat, men hoppas nu på minst på två.
– För oss Sverigevänner symboliserar EU och dess övernationella parlament allt som vi är motståndare till, säger Åkesson, som dock inte med ett ord nämner de diskussioner som förs mellan högerextrema i Europa om att ingå allians.
Han säger att det bara finns ett oppositionsparti, att Sverigedemokraterna ideologiskt fyller ett tomrum när riksdagen annars är likriktad, upptagen med att dividera kring detaljfrågor.
– De tillhör i grunden samma socialliberala etablissemang, och skulle snarare, med inte alltför hård ansträngning, kunna liknas vid olika falanger inom samma socialliberala parti.
Sverigedemokraterna är ett ”mittenparti”, säger Åkesson.
– Vi är den kraft som kan förhindra såväl borgerlighetens lönedumpningspolitik som vänsterns fokus på bidragspolitik och på skattehöjningar.
Regeringen har gjort sitt, tror Åkesson: ”Det märks i människors vardag att Sverige har blivit kallare, råare, mer otryggt.” Därför riktar han all fokus mot den som i så fall blir landets nästa statsminister.
– Är verkligen Stefan Löfvens rödgröna alternativ svaret på denna oro? Tillåt mig tvivla!
Åkesson hävdar i sitt tal att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle skada svensk tillväxt och försvåra vardagen för medborgarna. Men det här är framför allt ett budskap paketerat för de villrådiga, för de som tidigare röstat på Socialdemokraterna men nu kan tänkas tvivla, och lockas över. Löfvens kärnväljare. LO. Där bara drygt hälften röstade på Socialdemokraterna i förra valet.
Åkesson börjar med arbetskraftsinvandring:
– Står dagens socialdemokrati på svenska löntagares sida? Den frågan är i högsta grad befogad!
Fortsätter med en fråga som definitivt berör LO-medlemmar, i synnerhet kvinnor:
– Besvärande är också att man för tolv år sedan – tolv år sedan – lovade rätt till heltid i offentlig sektor. Hittills har man inte – på tolv år – anslagit en enda krona för att det ska kunna bli verklighet.
Industrin ska ha sitt, så Åkesson tar upp energifrågan:
– Hur blir det egentligen med kärnkraften? Vill Stefan Löfven vara med och trygga en långsiktigt stabil, inhemsk energiförsörjning – eller kommer man att fortsätta satsningarna på in effektiva alternativ och komplettera med smutsig el från andra länder?
Talet är offensivt.
– Det är ingen slump att vi fortsätter växa i traditionellt socialdemokratiska väljargrupper. Det är ingen slump att vi nu är näst största parti i LO-kollektivet, säger Åkesson.
Han har sett mätningarna och han gillar vad han ser. Novus kom i oktober. 54 procent av LO-medlemmarna skulle rösta på Socialdemokraterna. Vänsterpartiet: 11,2 procent. Miljöpartiet: 3,5 procent. Borgerliga partier: 14 procent.
Sverigedemokraterna blir just näst störst.
16,8 procent.
Det är alltså andelen som skulle rösta på Sverigedemokraterna.
Men hur många kan tänka sig?
En fjärdedel.
Därför talar Åkesson direkt till Löfven, och till socialdemokratiska väljare bland idag 1,5 miljoner LO-medlemmar.
– Om du vägrar komma ut på banan, så ska vi tvinga ut dig på banan.
Om några månader drar vi igång en särskild kampanj för att visa varför vårt parti är bättre och tryggare än ditt för Sveriges vanliga löntagare. Vi kommer att besöka dina starkaste fästen. Vi tänker besöka arbetsplatserna där dina väljare jobbar.
– Vi tänker visa att du och ditt parti svikit de idéer som en gång byggde folkhemmet. Och vi tänker visa för dina väljare vilka konsekvenserna blir med ditt rödgröna regeringsalternativ. Och om du vågar, så ses vi i en duell om detta – du får gärna välja både tid och plats.
Sverigedemokraterna är del av europeiskt fenomen, där starkt främlingsfientliga och – som i exempelvis Grekland – öppet fascistiska partier använder krisens konsekvenser och politisk passivitet för att vinna framgångar.
Vad ska den politiker göra som vill vara barriär mot den högerextrema vågen?
LO-medlemmar listade i undersökningen inte bara partisympatier, utan även vilka frågor som man tyckte var viktigast, med den allra viktigaste först nämnd:
• Sjukvård
• Skola och utbildning
• Sysselsättning/arbetslöshet
• Äldreomsorg
• Socialförsäkringar, inklusive a-kassa
Inte invandring. Inte vilka steg mot överstatlighet som tas i Bryssel. Inte hårdare straff för brottslingar (en annan profilfråga för Sverigedemokraterna den här helgen).
Istället: välfärd och trygghet.
Sannolikt har många hoppats att Sverigedemokraterna skulle implodera lagom till landsdagarna, under sin egen inkompetens och oförmåga att hörsamma Åkessons riktlinje om ”nolltolerans” (bara senaste veckan har högsta partiledningen visat att rasismen alltjämt är partiets grundvärdering).
Men det fungerar inte så.
Åkesson har slutat rusa ut ur kyrkor iklädd folkdräkt. Han ägnar sig nu hellre åt att anklaga övriga partier för ansvarslöshet i och med att de marginaliserar Sverigedemokraterna.
Faktum är att heller inte järnrör fungerar som substitut för politiska argument – exempelvis: satsningar på välfärd – gentemot Sverigedemokraterna.
SCB kom i februari med en opinionsmätning, som jämförde tiden före och efter järnrörsavslöjandet. Innan filmen publicerades sympatiserade drygt tolv procent av LO-förbundens medlemmar med SD. Efteråt var de fler, drygt 16 procent.
Socialdemokraterna har studerat alla dessa mätningar med lupp. Inte minst den som kom i juni, från SCB, den som brukar ges särskilt stor vikt eftersom att den är så omfattande.
Där framgår följande utveckling bland manliga LO-medlemmar. Tidsperspektivet är november 2010 och framåt, ett halvår mellan varje mätning. Procentsatsen är andelen som stöder Sverigedemokraterna:
6,1 – 5,9 – 8,0 – 9,5 – 10,6 – 11,3
Löfven måste byta spår, tycker Johan Ehrenberg i veckans ETC-tidningar:
”Det finns ett problem med S-partiledningens inriktning mot mitten och försöken att triangulera med näringslivsfrågor, bevarade skattesänkningar och samarbete med borgerliga partier efter valet. Man lämnar dörren öppen för SD inom LO.”
Nu måste det till politiska åtgärder, anser Ehrenberg. Skydda kollektivavtalen. Stimulera sysselsättningen.
”Alltså klart säga att offentlig sektor måste få växa, att vi ska anställa fler i kommuner och landsting och dessutom investera mycket mer för att skapa jobb inom bostäder, utbildning och infrastruktur.”
Vad ska LO göra?
Vad blir Löfvens svar på att LO-väljare överger honom för ett rasistiskt parti?