Hushållens konsumtion är nämligen mer ojämlik än den offentliga, det blir höginkomsttagarna som vinner och samhället slits isär alltmer.

Saknas: 500 miljarder

Det är ju ingen tvekan om att Moderaterna i sin kohandel med Sverigedemokraterna fått igenom den ojämlikhetspolitik de har som ideologi. De skattesänkningar som gjorts sedan Reinfeldt blev statsminister 2006 motsvarar idag att det offentliga bara i år har 493 miljarder kronor mindre att fördela i budgeten. Det är enorma pengar som faktiskt förklarar det mesta av de ekonomiska problem som vård, skola och omsorg har. 

Skattekvoten har minskat från 48,7 procent till 41 procent av BNP. De 7,7 procentenheterna är ett faktiskt systemskifte, inte en liten skattejustering.

För äldre personer, sjuka och barnfamiljer betyder det här att staten satsar 223 miljarder mindre än vi gjorde 2006. Summan är så stor att den är svår att greppa. I praktiken diskuterar därför media ekonomi bara genom att jämföra ett år med det förra, då blir nedskärningarna något ministrar kan prata bort genom påståenden om andra satsningar. 

Men när vi gör ren bild över decennierna ser man den verkliga utvecklingen. Det här är nyliberalismens seger och sorgligt nog har S-ledda regeringar inte heller kunnat bryta den.

Envis nedskärningspolitik

Tittar man närmare på budgetens olika utgiftsposter så kan man se att miljö- och klimatposterna ska minska som andel av BNP (de är idag bara en ynka tredjedel av en procent av BNP). Vårt största politiska problem – klimatkrisen – märks knappt i budgeten. 

Övriga poster som utbildning och kommunikationer står still vilket gör att man kan konstatera att de stora orden om satsningar från respektive ministrar är tomma ord.

Det enda som verkligen är en satsning är försvaret och rättsväsendet. I övrigt gäller att pandemiårens satsning på offentliga sektorn har återgått till en envis nedskärningspolitik.

Det finns två sektorer där samarbetet med SD ger ett direkt avtryck.

Posten integration är nere under en promille av landets BNP. Det betyder att Sverige inte längre ens försöker skapa jämlika förhållanden mellan invandrade och infödda. 

Men även posten som kallas det gemensamma Sverige – alltså kulturpolitiken – nedmonteras. Här störtdyker satsningarna sett över en femårsperiod. Kulturen ska ner med nästan en fjärdedel enligt regeringen och det innebär självklart mindre bibliotek, mindre teater, mindre folkbildning och mindre konst i landet. Nedskärningarna är brutala fram till 2027, trots att det här området är en relativt liten post. Fem miljarder mindre till kultur efter fem år blir en stor summa för kulturvärlden.

Börsen istället för investeringar

Det vi kan se i budgeten är en stärkt borgerlighet som går fram med stora skattesänkningar för den rika delen av samhället parat med envisa nedskärningar på det som de flesta medborgarna får ett bättre liv av.

Man till och med lånar för att finansiera skattesänkningar med motivet att det lönar sig ”på sikt”.

Men den verkliga orsaken är nog densamma för Elizabeth Svantesson (M) som den som gällde när Anders Borg blev finansminister (M) för snart 20 år sedan.

Sverige har en mycket stor finansiell förmögenhet som skapats under Göran Perssons (S) år och senare Magdalena Anderssons (S). Idag är den offentliga finansiella förmögenheten uppe i över 1 700 miljarder. Det här är pengar vi gemensamt skickat in på finansmarknaden och inte använt till de investeringar och satsningar som landet behövt. 

Att vi har en enorm investeringsskuld för järnväg, byggnation, infrastruktur och vård beror på en konsekvent politik från S med regeringspartners om att inte satsa utan spara. Det här har gjort samhället fattigare, finanskassan visserligen större men samtidigt borgerligheten starkare.

Bygger vidare på S-grund

Borg kunde med några hundra miljarder i ansamlad finansiell förmögenhet satsa på sänkta skatter. Nu gör Svantesson samma sak med en enorm ryggsäck i pengar som inte använts.

Utgångsläget för borgarna är därmed gott även om opinionssiffrorna idag säger annat. Alliansregeringen överlevde en mandatperiod genom skattesänkningarna. Tidösamarbetet satsar på samma politik. Och att de enkelt kan göra det beror på den ”ansvarsfulla” sparpolitik som S drivit där man bromsat offentliga investeringar och därmed skapat kassorna som de borgerliga nu börjar tömma.