Svenska tv-serier är ofta rätt usla. Och de får generellt ungefär ett steg högre i betyg än vad de egentligen förtjänar av kritiker.

Det kanske beror på någon välvilja för det inhemska, eller bara en outtalad tanke om att det är ”bra för att vara svenskt”.

Att de sällan håller måttet såhär i en ihållande gyllene era för tv-serieformatet kan naturligtvis bero på något så enkelt som att en genomsnittlig svensk dramaserie har typ samma budget som en cateringvagn hos ”House of the dragon”-produktionen.

En fråga om manus

Men för mig är det inte brist på effekter, CGI eller annat dyrt fluff som gör de svenska serierna sämre än sina internationella konkurrenter, utan det kokar ner till en fråga om manus. Svenska serier har en förbluffande för­måga att gå ner sig i vad vi kan kalla ”såpaträsket” vad gäller dramaturgiska grepp och svängningar. Man tappar bollen och börjar skriva ännu en säsong av ”Rederiet” av gammal vana.

Vi kan ta SVT:s ”Vår tid är nu” som exempel. Den blev en sådan serie som ”alla” tittade på för några år sedan, och första säsongen var verkligen ett väl­skrivet nedslag i en annan tid. Men sedan vreds volymen upp till elva, det togs i från tårna, skitsnabbt, och i säsong två hade till och med diskpojken på familjerestaurangen sidohistoria där han var jagad av maffian (!).

Eller så finns det bara en grundläggande idé som sedan fylls på med tomma kalorier. Där kan vi exemplifiera med ”Zebra­rummet” som gick på Viaplay förra året. Första avsnittet sjösatte ett mord på en internatskola och klassmotsättningar mellan rika och fattiga ungdomar i samhället. Resten av serien var liknande en rollspelskväll som ballat ur där alla deltagande fått karaktären ”elev 3” att fritt improvisera kring.

Finns undantag

Innan alla kastar sig på sina digitala hästar för att rida ut i försvar för svenska tv-serier – så, ja, självklart finns det undantag. Och där kommer vi till ”Försvunna människor”. Regissör Tova Magnussons nagelbitare startar på förhöjd puls och håller sig sedan fast där. Det är mörkt, börjar illa och blir sedan bara värre. Erwin, en vanlig familjefar och lastbilschaufför i en svensk småstad knäcker extra med att smuggla in människor till landet i tankbilen. Han är godhjärtad och vill hjälpa, men får även påtryckningar från sin chef som vill åt pengarna. En stekhet sommardag med åtta syriska flyktingar i lasten går något fruktansvärt fel och händelsen kommer att påverka massvis av människor.

Egentligen handlar ”Försvunna människor” om ”vanliga karlar som går under och sönder”, som Tova Magnusson själv beskrev det när jag intervjuade henne för några veckor sedan. Peter Viitanen och Ville Virtanen i två bärande roller svettas ut ren ångest ur porerna när det är som värst och ”Försvunna människor” blir ett lysande exempel på hur långt man kan komma med bra manus, regi och skådespeleri oavsett vad cateringvagnen kostar. Här vävs spänningen kring händelseförlopp­et och samtidigt lyckas ”Försvunna människor” säga något om vår samtid utan att skriva någon på näsan. Primärt är det en studie av förlorade moraliska kompasser och vad det får för effekter.

”Slumpfaktorn”

En annan sak som ofta stör mig, inte bara i svenska serier utan varhelst det dyker upp, är ”slumpfaktorn”. Ni vet när man löser problem genom osannolika tillfälligheter. Någon bara råkar vara skurkens kompis dotter, eller ”hoppsan, det visade sig att mördaren och polisen var grannar”. Även ”Försvunna människor” har lite för mycket av sådant, men jag är beredd att se mellan fingrarna på det då det är en väldigt bra tv-serie i övrigt.

Och inte bara för att vara svensk.