Vänsterpartiet är enligt RFSL det mest hbtq-vänliga partiet i riksdagen, sett till hur de röstat under mandatperioden. När det kommer till förbättringar framöver är det Miljöpartiet som tar första platsen. 

Men tittar man närmare på nämnda rapport ser man att flera frågor där förbundet och partierna tagit ställning är långt ifrån självklara att skriva under på.  

Surrogatmödraskap = bra?

RFSL vill till exempel legalisera surrogatmödraskap och driver nu att barn som kommit till genom surrogat i utlandet ska ges stärkta rättigheter när de kommer till Sverige. Om ett parti tycker att det är problematiskt, då ett sådant förslag riskerar bidra till att fler väljer den vägen, blir det minuspoäng från RFSL. 

Många som skaffar barn via värdmödrar utomlands gör det genom den kommersiella industrin, alltså är det ofta en fattig kvinna som får ”jobbet” som värdmoder. Efter fullbordad graviditet tvingas hon lämna ifrån sig barnet för att aldrig mer se det. Riskerna är många och trygghetssystemen få. 

Georgiska Anna, som varit värdmoder två gånger, en gång åt ett svenskt par, sa så här till Uppdrag Granskning 2018: 

 ”Det var jättesvårt att ge upp barnen. Den fysiska smärtan lindras med tiden, men inte den emotionella. Man fortsätter att leva sitt liv med den smärtan, den går inte att glömma.” 

Vänsterpartiet är det riksdagsparti som starkast är emot surrogat, både kommersiellt och altruistiskt, och menar att det primärt är heterosexuella som använder sig av värdmödrar – därmed bör det inte ses som en hbtq-fråga.  

När Nooshi Dagdostar gav uttryck för detta under RFSL:s valdebatt på Stockholm Pride fick hon applåder från flera i hbtq-­publiken, främst kvinnor. Det var skönt att få svart på vitt att frågan inte är självklar i communityt. Men i rapporten blev det ett solklart minus. 

Vem avgör juridiskt kön?

Socialdemokraterna är näst sämst i rankningen över hur partierna röstat under mandatperioden. Förslaget till ny könstillhörighetslag har ytterligare förstärkt kritiken mot S. Många vill att själv­identifiering ska vara grunden för det juridiska könet men enligt regeringens förslag, som lagts fram till Lagrådet, ska individen inte få avgöra sin könstillhörighet. Både juridiska könsbyten och medicinska korrigeringar måste även fortsättningsvis godkännas av läkare.

Åldersgränsen föreslås dock sänkas till 16 år för juridiskt könsbyte, samtidigt som 18-årsgränsen för medicinska ingrepp står kvar. Regeringen landade i slutsatsen efter att flera tunga remissinstanser kritiserat principen om självidentifiering, då risken för systemmissbruk anses vara för stor.  

Det är med andra ord inte någon enkel fråga att registrera kön med självidentifikation som bas, även om det kan framstå så i debatten. Jag önskar en mer djuplodande diskussion om hur samhället bör definiera kön och vad konsekvenserna blir om könet i statistiken inte längre återspeglar en materiell realitet, utan en självvald identitet. Hittills är det några få feministiska debattörer som försökt, med så kallad cancellering som följd. Samma sak i RFSL:s rapport, de som är för självidentifiering får plus, alla andra minus. Varför har vi så svårt att ta i frågan på allvar?

Kurdfrågan osynlig

Varför nämns inte kurdfrågan i hbtq-debatten? S borde nagelfaras för sitt avtal med Turkiet, som på senare tid tycks ha lett till en intensifiering av jakten på kurder.

Homosexuella Znar Bozkurt greps den 19 augusti och togs till förvar i väntan på utvisning. Detta i anslutning till Natomötet mellan Sverige, Finland och Turkiet.  

Bozkurt har sedan dess uppmärksammats i turkiska medier som ”PKK-terrorist”, vilket är förenat med livsfara, och hans homosexualitet har inneburit mordhot från familjen.  

Ärendet är nu återöppnat av Migrationsverket, efter protester och viss medieuppmärksamhet, och det är oklart om utvisningen kommer verkställas.  

Det är inte säkert att gripandet och Natomötet hänger samman, men enligt Bozkurts advokater och kurdiska debattörer, som Kurdo Baksi, finns troligtvis ett samband. 

Om det visar sig stämma finns här en rad med minuspoäng för RFSL att dela ut. 

SD får bottenbetyg

Det ska däremot sägas att flera av punkterna i RFSL:s rapport är lätta att sympatisera med. Till exempel de många förslagen för att stärka hbtq-migranternas situation. Även förslag som att främja hbtq-personers psykiska hälsa, att lesbiska föräldrar erkänns som familj även internationellt och att man reder ut om informationsplikten för hiv-bärare ska avskaffas. Bland de sistnämnda förslagen finns stor enighet bland partierna, bara Sverigedemokraterna har röstat emot i riksdagen.  

SD får också bottenbetyg av RFSL, vilket i det fallet beror på mer än att de bara ”tänker annorlunda” om diverse förslag. Man får snarare intrycket att de inte är så intresserade av hbtq-personers rättigheter. När de tycker något är de oftast emot och bara 5 av 60 tillfrågade SD-politiker besvarade RFSL:s enkät – långt under de andra partiernas nivå. 

M och KD vill som bekant stödja sig mot SD för att bilda regering och Ulf Kristersson (M) menar att han ”kan diskutera med alla” utan att tappa sina värderingar. Något han upprepat flera gånger under valåret. 

 – Jag tycker inte man kan tillåta att små minoriteter kidnappar hela det politiska systemet. Det gäller de här frågorna, men det gäller i lika hög grad att Miljöpartiet kunde kidnappa ett antal områden och lamslå frågor om kärnbränsle till exempel, resonerar han i QX partiledarintervju. 

”Tillåta att små minoriteter kidnappar hela det politiska systemet.” Så uttrycker sig bara någon som aldrig känt av stigmatisering.  

För 100 år sedan var dagens läge för hbtq-personer en fantasi. Först 1946 avkriminaliserades homosexualitet och 1979 togs sjukdomsstämpeln bort.  

Röda flaggor kräver mobilisering

Psykiatrins gamla teorier, om att homosexualitet beror på en frånvarande pappa och en dominant mamma, togs då över av frikyrkorna, som i vissa församlingar än idag använder dessa i sina försök att ”omvända” hbtq-personer. På tal om det: förslag på förbud mot omvändelse samlar också brett stöd i riksdagen – dock inte från Sverigedemokraterna.  

SD har en historia av att minst sagt ogilla homosexualitet och motarbetar aktivt kommunalt stöd till Pride-festivaler, kvinnojourer och hbtq-organisationer. I Sölvesborg gjorde SD-styret ett stort nummer av att stoppa regnbågsflaggan från att vaja på kommunhuset. 

Uppsalapolitikern Simon O Pettersson (SD) skriver på sin sajt Insikt24, efter rapporteringen om att de som insjuknat i apkoppor är homosexuella män: 

”Bör vi hylla den homosexuella livsstilen? Är det något positivt att inte vara förmögen till att ha en vanlig relation med det motsatta könet? Frågan måste i alla fall kunna ställas.” 

 Sammanfattningsvis finns det krafter att förena sig emot.  

Det finns oenighet i sakfrågor inom communityt och det blir allt mer tydligt att gruppen består av långt fler än rödgröna sympatisörer. Det är i sig inte ett problem, men nog blir det knepigt för hbtq-väljare högerut om nya allianser betyder normalisering av partier som allt tydligare visar sina homofoba färger, utan väljartapp som följd.

KD har därutöver öppnat upp för SD i regering ”på sikt” och Jimmie Åkesson menar att samarbetet med M och KD ”hamnar i ett annat läge” om SD blir större än samarbetspartierna, vilket inte är otroligt.  

Att L hoppat på det här tåget är en gåta. 

Förhoppningen är att stridigheterna mellan krafter, som här har potential att förenas, sätts på paus. Utvisningarna av kurder till Turkiet (som vid verkställande slår hårdast mot hbtq-personer), regeringsbildningen efter valet och SD:s allt mer uppenbara homofobi är tre röda flaggor som kräver mobilisering.