Retoriken om underskotten innehåller både sanningar och myter.

Sant är att regeringens politik skapat ett hål i budgeten genom de stora skattesänkningarna. Ett hål på 140 miljarder varje år som skulle finansieras genom fler jobb och minskad kostnad för sjuka och arbetslösa.

Visserligen har Borg lyckats med det senare. Arbetslösa och sjuka har fått det sämre, vi har överskott i försäkringssystemet, de sjuka betalar alltså en del av skattesänkningarna för dem som har jobb. Men bara en del. Detta då massarbetslösheten bitit sig fast. Och ”utanförskapet” är minst lika stort.

Resten av underskottet tar Borg från det uppbyggda finansiella överskottet i offentlig sektor.
I en lågkonjunktur, ja rentav kris, är det självklart att en statsbudget inte kan gå med överskott. Även S skulle ha rejäla underskott 2013.

Problemet är istället vad underskotten används till.

Eftersom det enda alliansen gör är skattesänkningar så får det ingen ordentlig effekt. Man tar från de som konsumerar lite och ger till de som redan har det bra. Effekten blir ökat sparande eller ökade bostadspriser, inte ”mer fart på hjulen”.

Om man ska skapa jobb i en kris krävs istället investeringar. Här finns ett fantastiskt utrymme för kritik av regeringen från S sida. Trots massarbetslöshet satsar det offentliga ingenting. Men istället satsar Mikael Damberg på att prata statsskuld.

Det innebär att S står utan svar när frågan vänds. Om det är katastrof med 87 miljarder i underskott i statsbudgeten… vad vill man isåfall göra åt det? Höja skatterna? Skära ner i offentlig omsorg? Det finns inga alternativ om man anser att underskottet är det stora problemet.

S verkar rasande på alliansen för att den lyckats överta Göran Perssons argumentation om att vara ”ansvarsfull”. Det finns en revanschism i Dambergs vilja att vända på steken. Men eftersom man samtidigt inte vill gå ut med höjda skatter blir det tom retorik.

Om inte Socialdemokraterna accepterar underskott i budgeten så kommer man tvingas säga nej till reformism. Frågan är hur en sån linje ska kunna få fart det vallokomotiv av LO:s förtroendevalda och kommunala aktivister som är S kärna.

Går det att vinna val på 90-talets retorik?