I ”En dramatikers dagbok 20192020” kliver Lars Norén på en buss och inser att alla passagerarna en dag kommer att dö. Insikten är egentligen banal, skriver han, men dess banalitet försvinner när det är man själv som drabbas av den. Ämnet döden riskerar ofta att dra med sig en hel härva av utnötta uttryck och bilder. Ändå lyckas Norén beskriva sin sista tid i livet utan att hamna i varken kladdig sentimentalitet eller svulstig högtidlighet. Även Kristina Lugn kan skriva om döden. Nu drygt två år efter hennes bortgång kommer hennes efterlämnade dikter under en titel som sägs vara det omdöme hon fällde om materialet: ”Inte alls dåligt”.
Om man vänder på ett av Jorge Luis Borges resonemang kan man säga att det är vissheten om döden som gör oss dödliga, och därför var också Norén och Lugn några av de mest dödliga bland oss. Det är en förintande tanke att tankeförmågan en dag ska upphöra, men både Norén och Lugn vågar möta den. Deras postuma verk tvingar därmed vår uppmärksamhet att stanna kvar vid det oomkullrunkeliga faktum (Lugns ordval) att döden finns. Man kan också se det som att döden är den intensitet i texterna som håller oss kvar.
Jag har ingen annan åskådare än döden, säger Norén i en intervju. Norén befinner sig i ständig dialog med Heidegger och delar hans tankar kring döden som en spegel där vi kan få syn på våra liv, den blick som får oss att handla. Lugn samtalar också med döden, men ofta i en mer konfrontativ ton: ”Jag är den första någonsin/som inte går med på att dö.” I ”Inte alls dåligt” beskrivs döden som den absoluta ensamheten, ja, vi blir till och med övergivna av oss själva, och som Astrid Lindgren har lärt oss är ensamheten egentligen värre än döden. Lugns diktjag vill och måste därför tro på de efterlevandes sällskap: ”Släpp mig inte ur sikte/när jag är borta.”
Både Lugn och Norén följer traditionen att besjäla döden. När Norén plötsligt känner att det inte är lönt att packa upp ytterligare en flyttlåda i sin nya lägenhet är det för att dödens gestalt står bakom honom – ”tyst men inte tigande”, som han skrev i den förra dagboken. Om döden smyger på Norén, smyger Lugn på döden. Hon får fast den på oväntade platser, som mitt i en väderleksrapport där ihållande regn följs av dödsfall. Lugns diktvärld försöker också motverka intigheten genom att skriva fram något på andra sidan, vilket också öppnar upp för en trösterik läsning: hon är inte död, hon är i sin poesi. Där vilar hon ut och läser alla böcker hon inte hunnit med. Men hon ömmar också för oss efterlevande och skriver att på minnesstunden ska vi ska bjudas på alla hennes överblivna mediciner.
Dagboken som genre brukar (om man utgår från att den är autentisk) särskilja sig genom att författaren och läsaren delar ovissheten inför fortsättningen. Varje dag öppnar upp nya spår i berättelsen. En kväll tittar Norén upp på månen och undrar om den är på väg bort, några kvällar senare får både han och läsaren svaret: ”Nej, månen tilltar”. Även om Norén under dagbokens gång har sin död på känn – redan på första sidorna nämner han sina svaga lungor – får läsaren ett övertag genom att på förhand veta att han ska dö. Därmed kan läsaren också upprätta en dramaturgisk båge utifrån alla de tecken på slutet som Norén omedvetet skriver och lever fram.
Värre än döden är att en gång ha varit levande, för att parafrasera vad Norén skriver om olycka och lycka. I sin essä om döden menar Montaigne att just för att mildra den brutala kontrasten mellan existens och icke-existens lotsar åldrandet oss nedför en svag sluttning med så små steg att vi knappt märker när vi förlorar vår vitalitet. Lugn kallar fenomenet för ålderstrappan och skriver att den döende behöver lugn och ro för sitt svåra översättningsarbete. Denna översättning från liv till död är precis vad läsaren företar under läsningen av Noréns och Lugns sista verk. Men trots att de båda sida för sida varsamt har ledsagat oss mot sin egen död är smärtan när rösten upphör oundviklig.
Med författaren dör också den språkliga frihet som litteraturen förlitar sig på. Norén kan inte längre skriva: ”Nu är jag död”. Kvar finns bara berättarrösten som ett eko, oförmögen att berätta vidare. Kanske är det vi saknar mest vad rösten hade sagt om sitt eget utdöende. Men det är omöjligt att tröstas av dem vi sörjer.
Enda sättet att avsluta, utan att hamna i den där förgörande banaliteten, är att göra det mitt i ett ingenting. Utan något sorgligt och vackert dödscitat.
