Inbjudan kändes som en smeksam vind från en förgången tid när kampen för enighet var självklar.

Inbjudan kändes som en smeksam vind från en förgången tid när kampen för enighet var självklar, och inte bara ett honnörsord.

Men idag blåser andra vindar och här, i det konkreta Latinamerika, är det svårt att ens ana något av den anda av enighet och gemensam identitet som präglar inbjudan till festen. 

***

Idag är det snarare en skräckversion av magisk realism som smyger fram över Latinamerika. Drömmen om kontinental enhet har ersatts av ett tjatigt gläfsande av förolämpningar och ständiga hot om att bryta diplomatiska relationer. Oftast tuppfäktningar som den mellan Argentinas Javier Milei och Colombias Gustavo Petro nyligen. Men också när konflikten övergått i konkret handling som när Mexiko nyligen bröt diplomatiska relationer med Ecuador, så spelade gläfsande förolämpningar en viss roll. 

Dagarna innan Ecuadors president Daniel Noboa tappade fattningen och beordrade sina säkerhetsstyrkor att storma Mexikos ambassad i Quito, hade Mexikos president Andres Manuel Lopez Obrador (AMLO) i arrogant stil i sitt dagliga morgonprogram i tv, antytt att Noboa haft ett finger med i spelet i mordet på presidentkandidaten Fernando Villavicencio och att det var därför han kunnat segra.

AMLO vill gärna framstå som kontinentens främste företrädare för tesen att inte blanda sig i andra länders interna angelägenheter. Men under sitt sista år vid makten har han ägnat sig påfallande mycket åt just det. Dessutom, som i fallet Ecuador, på ett svårbegripligt grovt sätt. Daniel Noboa gick i fällan vilket kommer att stå honom dyrt. Hans brott mot alla internationella överenskommelser om ambassaders och asylrättens okränkbarhet har lett till att han fått hela det internationella samfundet emot sig. Och inte bara det. Den politiska enhet han lyckats bygga upp i Ecuador rasade snabbt samman och tidigare allierade förvandlades i ett slag till opposition. Noboas försök att släta över sin blunder med att bjuda in AMLO att äta ceviche och tacos lär knappast lyckas. Istället hotas Ecuador att uteslutas från både OAS och FN.

En annan som utbytt förolämpningar med AMLO är Perus president Dina Boluarte, som tog över när den valde presidenten Pedro Castillo för drygt ett år sen fängslades efter ett misslyckat kuppförsök. När AMLO vägrade erkänna henne hotade Boluarte med att bryta diplomatiska relationer och införa visumtvång för mexikanare. Hon ångrade sig när hon insåg att det var hon själv som skulle förlora på det. Dessutom är hon fullt upptagen med att trassla sig ur den härva av lögner om ursprunget till de dyra Rolexklockor hon burit det senaste året och som mycket väl skulle kunna få henne avsatt om det inte vore för att de peruanska kongressledarmöterna till varje pris vill undvika nyval eftersom det skulle hota deras nuvarande privilegier. Ett slags korruptionens funktionalitet som det finns gott om exempel på i Latinamerika dessa dagar.

***

Ytterligare ett illustreras av en pågående mordundersökning som har skapat allvarliga diplomatiska spänningar mellan Chile och Venezuela.

Det hela började den 21 februari. Strax efter klockan tre på morgonen ringde det på dörren till en lägenhet på 14:e våningen i ett hyreshus i Santiago de Chile. I lägenheten bodde Ronald Ojeda, hans hustru och lille son. Ronald Ojeda, en tidigare löjtnant i Venezuelas armé som suttit i fängelse i Venezuela för sitt deltagande i ett komplottförsök mot regeringen, och som hade fått politisk asyl i Chile 2018. 

Sömndrucken och klädd i bara kalsonger öppnade Ronald Ojeda dörren. Han möttes av tre hjälm- och maskförsedda män som bar den chilenska kriminalpolisens uniform och skottsäkra västar. En av dem kopplade grepp om Ronalds nacke och axlar och förde honom snabbt till hissen. Allt fångades av hyreshusets bevakningskamera. Nere på bottenplanet väntade ytterligare två män och ett par bilar. 

Tio dagar senare, i en nygrävd grav täckt av ett cementblock, i en illegal bosättning i Santiagos utkanter, hittades Ronald Ojedas döda kropp inpressad i en resväska. Det fanns tecken på att han torterats innan han dödades.

Den åklagare som har hand om fallet hävdar att mordet planerats och organiserats i Venezuela och att det utförts av medlemmar i den kriminella organisationen Tren de Aragua.

En av medhjälparna har gripits. De övriga har lämnat landet. Åtminstone två av dem befinner sig i Venezuela. Åklagaren har begärt att de ska gripas och utlämnas.

Den venezulanske riksåklagaren har sagt att han ska hjälpa till. 

Men samtidigt påstår Venezuelas utrikesminister Yván Gil att Tren de Aragua är en massmedial fiktion och att organisationen upplöstes när fängelset Tocorón, där den haft sitt kommandocentrum, ockuperades av polis och militär i september 2023. I god tid dessförinnan hade dock alla ledare för Tren de Aragua lämnat fängelset, antingen genom den stora porten eller via tunnlar.

I Chile, och även andra länder som Peru, Ecuador och Colombia, som drabbats hårt av Tren de Araguas verksamhet, uppfattades den venezulanske utrikesministerns uttalande som en “förolämpning”.

***

Det var länge sedan som tonfallet mellan Chiles och Venezuelas regeringar var särskilt hjärtligt. Chiles president Gabriel Boric har aldrig dolt sin kritik mot bristen på demokrati och brott mot mänskliga rättigheter i Venezuela. Venezulanska ledare, å sin sida, brukar ofta göra sig lustiga över Boric som bland mycket annat kallats “vänsterfegis”, “imperielakej” och “löjlig dumskalle”. 

Boric brukar inte låta sig provoceras, men den här gången kallade han hem sin ambassadör och krävde att den venezuelanska regeringen med konkreta åtgärder visar att den verkligen är beredd att samarbeta. Det fick i sin tur Venezuelas president Nicolas Maduro att reagera. Maduro behöver minst av allt några nya internationella konflikter och gick emot sin utrikesminister och slog istället fast att Tren de Aragua är en farlig kriminell organisation som bildats i Venezuela och som nu finns över nästan hela kontinenten som en slags bieffekt av den massiva emigrationen då närmare åtta miljoner venezuelaner lämnat landet. Maduro föreslog Boric ett personligt möte för att diskutera problemen. Boric svarade med att han var tillgänglig. 

Positiva gester som ännu inte materialiserats och som fördunklas av interna konflikter inom den venezuelanska regimen.

Häromdagen anklagades den förre oljeministern Tareck El Aissami för bland annat landsförräderi och förskingring av miljardbelopp från det statliga oljebolaget PDVSA. El Aissami hade avgått som minister för ett år sedan för att inte “stå ivägen” för de undersökningar om korruption som pågick inom PDVSA. Sedan dess hade det varit helt tyst om honom, hans namn hade inte ens nämnts, vilket var märkligt eftersom El Aissami tillhörde den absolut innersta kärnan av makten i Venezuela – en av de ”sju samurajerna” som det centrala ledarskapet brukar kallas..

Men fallet El Aissami går längre än förskingring och stöld. Han var också under en tid guvernör i delstaten Aragua. Han införde då systemet att internerna själv skulle ta ansvar för skötseln av fängelset. Det fängelse där det först genomfördes var Tocorón, där Tren de Aragua förvandlade fängelset till sin kommandocentral. En av de medlemmar i den kriminella organisationen som den chilenske åklagaren efterlyser för mordet på Ojeda arbetade under en tid direkt för El Aissami.

***

Kanske är det bara ett tillfälligt sammanträffande inom ramarna för den skräckvision av magisk realism som rör sig över kontinenten. Men åtalet mot en av regimens absoluta toppfigurer upplevs som en tidsinställd bomb och har gett en ny näring till den flod av rykten om djup korruption och kriminalitet i som sedan länge cirkulerar kring den venezuelanska regimen. 

Vänstern har mest stått handfallen eftersom dess traditionella referenspunkter förvandlats till auktoritära odemokratiska regimer.

I det sammanhanget är det kanske inte helt obegripligt, om än obehagligt, att högerrepresentanter som Argentinas libertarianska president Javier Milei och El Salvadors Nayib Bukele som byggt fängelser för 40 000 fångar, seglat upp som nya referenspunkter för allt fler latinamerikaner. 

Vänstern, däremot, har mest stått handfallen eftersom dess traditionella referenspunkter Kuba, Nicaragua och Venezuela, har förvandlats till auktoritära odemokratiska regimer som baserar sig på militären. Undantagen Lula da Silva i Brasilien, Gustavo Petro i Colombia och Gabriel Boric i Chile är svårt trängda och har fullt upp med att bara överleva var och en för sig. Och som om inte det vore nog håller kriget mellan Luis Arce och Evo Morales i Bolivia på att ta död på en av kontinentens politiskt mest spännande politiska skapelser: Mas (Movimiento al socialismo) som baseras på massrörelser och ursprungsfolksorganisationer. 

I skräckversionen av magisk realism är det så det ser ut när verkligheten överträffar dikten.

Vilket gör att behovet av att om så bara få ana lite av den anda som inbjudan till den latinamerikanska festen i Stockholm ger uttryck för, blir ännu större.