Johan Svensson:
Romanserna som kämpar för att överleva samtiden
Bild: Andrea Miconi/Netflix
Dagens ETC
En begravning för en fejkad pojkvän, aggressiv ångestproblematik och ett högre antal homosexuella par än vi någonsin skådat tidigare. Dagens ETC:s egen romcomexpert har analyserat trenderna inom en genre som förlorat sin status, men behållit sin orubbliga tro på den stora kärleken.
Det här är en analys.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
Den romantiska komedin är en förlorare i samtiden. Genren, som för 20 år sedan gick upp på biograferna som en kassako, är idag förpassad till periferin i såväl marknadsföringsbudget som i relevans. Samtidigt har ingenting förändrats.
Den dramaturgiska premissen är alltjämt intakt – två personer möts på ett slumpmässigt, lagom komiskt sätt och blir kära, men yttre hinder och lagom excentriska personligheter hindrar dem från att få varandra, tills att de överkommer detta och kysser varandra lyckliga i alla sina dagar. Berättelsen är lika gammal som tiden, men har förlorat sitt värde.
Den romantiska komedins existensberättigande ligger inte i att skildra kärleken, utan i att underlätta tron på den. För att få genren att fortsätta kännas relevant har vissa mindre respekterade filmskapare försökt anpassa filmerna efter 2022 års publik. Hur?
Den romantiska minoritetskomedin
”Crazy Rich Asians” från 2018 ledde till ett paradigmskifte i den romantiska komedin. På ett liknande sätt som ”Black Panther” samma år hyllades för att för första gången bygga en superhjältefilm runt en svart protagonist, rönte ”Crazy Rich Asians” stora framgångar för sin helasiatiska rollbesättning.
Som så ofta fick Hollywood blodad tand.
Under 2022 har vi sett ”Wedding Season” som handlar om hur en amerikansk-indisk karriäristisk kvinna får en amerikansk-indisk dejt att låtsas vara hennes pojkvän inför sina amerikansk-indiska släktingar. ”Father of the Bride” (2022) är en nytolkning av filmen med samma namn från 1991, fast med en latinamerikansk ensemble. Andy Garcia och Gloria Estefan spelar föräldrapar. Gör ett återkommande fokus på karaktärernas etnicitet filmerna bättre? Inte nödvändigtvis, men ”Black Panther” var stark som symbol – svag som film.
Ett steg framåt
Mer nydanade har dock de liknande projekten, men som byggs runt sexualitet snarare än etnicitet varit. ”Fire Island” och ”Bros” är inte de första romantiska komedierna att handla om ett samkönat par, men de är de första att ha homosexuella skådespelare som spelar detsamma i så gott som alla roller.
I en av världens vitaste, heteronormativa genrer är detta onekligen ett steg framåt, men i romcom-mallen är det också lätt gjort och öppnar för att anspela på kulturer och jargonger inom gay-communityt som genren sannerligen inte sett mycket av. Inte mer än i generellt onyanserade, men ständigt återkommande, homosexuella biroller (tänk på en romantisk komedi du tycker om från den här sidan 1999 och du kommer förmodligen att hitta en homosexuell kompis, kollega eller chef som är, så att säga, ”väldigt gay”). Och man behöver inte föra exceldokument över alla romantiska komedier man ser, som undertecknad, för att konstatera icke-vita och icke-hetero som gravt underrepresenterade.
Tar sig inte på för stort allvar
Så i en genre som tidigare ständigt överspelat minoriteters schablonkvaliteter i olika biroller är kanske de filmer som representerar en mångfald men ändå inte fokuserar särskilt mycket på identitet de bästa.
Årets bästa coming-of-age-romcom heter ”Crush” och utspelar sig på en high school med en ovanligt hög representation av lesbiska tjejer. Men att det är så och att de är orealistiskt woke är inte något att hänga upp sig på när filmen är bra. Likaså är ”My fake boyfriend” ett av årets roligare tillskott i genren. Den tar inte sig själv på för stort allvar, innehåller en synnerligen underhållande begravningsscen för en påhittad pojkvän och gör sociala medier på rätt sätt (vilket annars är en ständigt återkommande fallgrop när modern kärlek ska skildras) genom att inte inkorporera det i den direkta romansen.
Manic Pixie Dream Girl
Vilka är 2000-talets mest hyllade romantiska komedier? Tre av dem är åtminstone ”Amelie från Montmartre” (2001), ”500 days of Summer” (2009) och den överskattade ”Scott Pilgrim vs. the world” (2010).
Vad har de gemensamt? En quirky tjej.
Termen manic pixie dream girl myntades ursprungligen av filmkritikern Nathan Rabin om en karaktär sprungen ur ”den febriga fantasin hos en känslig författare” vars enda syfte är att hålla idén om en intressant värld för mannen vid liv. Huvudkaraktärerna i filmerna nämnda ovan faller inte in under begreppets ursprungliga mening i det att de har egna mål och ambitioner, men har alla likväl kallats MPDG. Och det är just de egna ambitionerna och målen som gör att de lämpar sig så väl för huvudkaraktären i en romantisk komedi.
Två av förra årets bästa romantiska komedier var de spanska ”Loco por ella” och ”Fuimos Canciones”. Den första handlar om hur en kille blir kär i en tjej efter en kväll och att hon visar sig bo på ett psykhem. Den andra, som också skildrar en quirky tjej, tar vara på trenden att bryta den fjärde väggen (som serien ”Fleabag” både kan tackas och beskyllas för).
Ångest som premiss
Årets bästa bidrag, i både att bryta den fjärde väggen och med en quirky lead, är den italienska ”Hopp från hög höjd”. Här följer vi Sole, vars främsta egenskap i manus är att hon lider av generaliserat ångestsyndrom, vilket knappast är sprängstoff. Så det är kanske till och med sedelärande att filmen ändå är så bra. Hon har inte aggressiv GAD för att vi ”måste prata mer om psykisk ohälsa” utan för att det är en god premiss för att berätta en historia. Att hon mår, som svenskar säger, piss, är en bisak.
Det är när romcoms slipper vara samhällskommentarer, och bara är små paket som underlättar vår tro på kärlek, som genren är som bäst. Och det görs inte bättre än då vi möts av en huvudkaraktär med personlighetsdrag som vore jobbiga att handskas med i verkligheten, men som kommer till sin rätt i det koncentrat av kärlekshistoria den romantiska komedin erbjuder.