Dina Boluarte, som var vicepresident till Pedro Castillo och medlem i det vänsterparti som stod bakom Castillos kandidatur, och som automatiskt blev hans efterträdare när han avsattes, har sagt att hon välkomnar ”intagandet av Lima”. Hon har bjudit in demonstranterna till presidentpalatset för att diskutera deras krav.

– Men, betonar hon, det måste ske lugnt och fredligt.

Det låter välkomnande, men upplevs mer som ett hot. Maktens förförande kraft tycks ha fått Dina Boluarte att glömma att hon gick in i politiken för att förbättra livet, framför allt för de fattiga.

Det finns en utbredd rädsla att intagandet av Lima ska sluta i ett blodbad. Polisens och militärens agerande hittills pekar i den riktningen. Och många av protesternas talesmän har olycksbådande varnat för en ”flod av blod” om inte deras krav går igenom.

Konflikt med gamla rötter

Hos Limaborna finns en historisk rädsla för att ”indianska horder” ska välla ner från sierran. En rädsla som föddes samtidigt som Lima grundades, eftersom det var en stad för den spanska eliten nere vid kusten, på betryggande avstånd från från de besegrade ursprungsfolken uppe i sierran. Limabornas rädsla aktualiserades på 80- och 90-talen när den maoistiska gerillan Sendero luminoso började ringa in Lima genom att organisera markockupationer med sina följeslagare. Bland annat fann sig Volvos bussfabrik i Limas industriområde plötsligt omgiven av prekära tegelhus kontrollerade av Sendero. 

Proteströrelsen idag är något annat. Den utlöstes av avsättningen av Pedro Castillo, men föds ur en sen länge uppdämd vrede orsakad av ett politiskt system, och politiker, som gärna talar i folkets namn, men mest berikar sig själva. I Peru har stora förändringar skett inte minst när det gäller kvinnornas situation och över huvud taget i framväxten av ett brett medborgarmedvetande. Och det är just för att man nu vet sina rättigheter som man inte längre accepterar övergrepp och kräver en förändring.

Regeringen har hävdat att protesterna är organiserade av lokala knarkbossar och kvarvarande nätverk av Sendero luminoso. Den hävdar också att dödsfallen har skett i samband med att beväpnade demonstranter har försökt inta flygplatser som militären helt enkelt varit tvungna att försvara. Man har också påstått att många av de som dödats har skjutits med dumdumkulor som exploderar inne i kroppen, en ammunition som den peruanska armén säger sig inte ha och som dessutom är förbjuden i Peru. Kulorna har, hävdar vissa myndigheter, smugglats in från Bolivia av medlemmar i ”los ponchos rojos” på order av Bolivias förre president Evo Morales, som därför nyligen förbjöds att över huvud taget komma in i Peru.

Sex av tio stödjer protesterna

För de tiotusentals peruaner som deltagit i demonstrationerna är regeringens påståenden en förolämpning och en provokation.

Det finns säkert fall där överlevande nätverk av Sendero luminoso försökt gripa in i protesterna och ta intiativ. Liksom det säkert finns knarkbossar som finansierar de mest våldsamma aktivisterna för förstöra myndighetskontor och arkiv. Evo Morales roll är möjligen lite oklar. Han har ett projekt, Runasur, för att skapa en slags enhet mellan aymaras i Bolivia, Peru och Chile som entusiasmerar många unga aymaras och som kanske kan oroa de nationella regeringarna. Men att anklaga honom för vapensmuggling är bara absurt.

Perus ekonomi bygger på tre delvis antagonistiska men nästan likvärdiga delar; en formell del, en informell del och en illegal del. De har i sin tur skapat en komplicerad social väv med motstridiga lojaliteter. Här finns många småföretag inom alla de tre sektorerna som bidragit till en påtaglig individualism som försvårat kollektiva lösningar och byggandet av starka sociala organisationer på nationell nivå. På lokal nivå däremot finns starka kommunala organisationer som fattar majoritetsbeslut som gäller för alla och som därför har kapacitet till kraftfulla mobiliseringar – som nu. 

Den väldiga majoriteten av alla demonstranter är fredliga medborgare som inte vill ha något våld och som vare sig har kontakt med Sendero luminoso eller några knarkbossar. Opinionsundersökningar visar att en bra bit över 60 procent av befolkningen stöder demonstrationerna och deras krav. Det gäller också i växande grad för medelklassen i Lima. President Boluarte och kongressen, däremot, har idag nästan inget förtroende inom några sektorer.

Vill ha nyval i år 

Att intagandet av Lima har stöd illustrerades också av de mottagande som demonstranterna fick i byar och städer som passerades utefter vägen. Många gav dem vatten och mat, förutom applåder och hurrarop. Också efter ankomsten till Lima kom många till deras läger bland annat på San Marcosuniversitetet med mat, vatten och frukt.

Men läget är spänt. Det råder undantagstillstånd och misstroendet gentemot politikerna och kongressen är på botten. Peru, sa någon, har förvandlats från en demokrati utan partier till en demokrati utan demokrater. Så vad kan hända? 

Vad som helst kan hända. Våldet kan fortsätta och bli allt mer okontrollerat. Någon lösning på kort sikt finns inte.

Just nu tycks CGTP:s ganska pragmatiska krav vara den mest framkomliga vägen. De kräver att Boluarte och kongressens styrelse avgår och att någon kongressledarmot, även om det troligen skulle bli en högerrepresentant, tillfälligt tar över presidentposten. Det är en lösning som konstitutionen pekar ut och som tillämpats tidigare. Den provisoriske presidentens centrala uppgift skulle vara att organisera nyval inom det här året. Och med en ny trovärdig president och en ny trovärdig kongress skulle också diskussionen om en ny konstitution kunna bli trovärdig.

Dina Boluarte har sagt att hon tänker arbeta för nyval, men att hon inte tänker avgå. Och även om gör det är det knappast någon lösning. CGTP:s medborgarstrejk är heller inte någon lösning. Men kanske kan den ändå bli ett avstamp för bygget av det politiska alternativ som Peru idag så desperat saknar och behöver.