Lars Palmgren:
Regimerna jublar när USAID slutar ge stöd till kritiska medier
Kubas president Miguel Diaz Canel, vänster, och Venezuelas president Nicolas Maduro, är två av de latinamerikanska ledare som gläds över nedstängningen av USAID. Arkivbild.
Bild: Jesus Vargas/TT
Dagens ETC
Nedstängningen av biståndsorganet USAID kommer att få katastrofala följder för miljoner människor som är beroende av livsmedelsleveranser, medicinsk hjälp och andra handfasta behov. Men det kommer också att påverka demokratin. Latinamerikas kritiskt granskande medier kan slockna.
Det här är en analys.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
Att den latinamerikanska vänstern länge uppfattade USAID som ett verktyg för CIA var inte så konstigt. Det uttryckliga syftet när John F Kennedy 1961 initierade organisationen inom ramarna för den så kallade Framstegsalliansen var att motverka den kubanska revolutionens inflytande på kontinenten. Förutom konkreta hjälpprogram var uppgiften att skapa en ”mjuk makt” via civilsamhällets organisationer och massmedia. Syftet var, krasst uttryckt, att köpa stöd i kampen mot Kubas då fortfarande stora prestige. Att de som lät sig köpas gick CIA:s ärenden tycktes närmast självklart.
Därför är det väl, strängt taget, bara logiskt att de som jublar mest nu när USAID är på väg att stängas ner är just de som fortfarande har den kubanska revolutionen som avgörande referenspunkt, det vill säga Venezuelas Nicolas Maduro, Nicaraguas Daniel Ortega och de nya kubanska ledarna med Miguel Diaz-Canel i spetsen.
Att så gott som alla de kritiska medier som funnits i Venezuela, Nicaragua och på Kuba nu riskerar att stängas ner ett efter ett, är i deras ögon bevis för att de på det ena eller andra sättet har gått i CIA:s ledband.
Men det håller inte riktigt.
För det är inte bara gamla Kuba-groupies som jublar. Också deras ideologiska motpoler som Argentinas Javier Milei och El Salvadors Nayib Bukele gör det.
El Salvadors president Nayib Bukele är även han en av de som gläds över nedstängningen av USAID.
Bild:
Jose Diaz/TT
Och att nedstängningen, med Elon Musks ord, motiveras av att USAID förvandlats till ”ett ormnäste av vänsterradikala marxister som hatar USA” harmoniserar inte heller med den gamla vänsterföreställningen om USAID som CIA:s lydiga verktyg.
På väg att rasa samman
USAID:s roll i det latinamerikanska civilsamhället har förändrats ganska radikalt under åren som gått.
Under militärdiktaturerna den senare halvan av 1900-talet började organisationen stödja projekt som på olika sätt arbetade för demokratins återkomst, mot den regerande militären som ju oftast haft USA:s stöd när de tog makten. Allehanda organisationer inom olika områden och publikationer som var kritiska till diktaturerna började, med USAID:s stöd bygga upp ett civilsamhälle underifrån.
Och så har det fortsatt.
Ett slag mot de demokratiska krafterna på kontinenten och ett stöd till de auktoritära regimerna både till vänster och höger.
Direkt och indirekt har USAID stött tusentals projekt som i många länder kommit att utgöra centrala delar av civilsamhället. Dess stöd har också varit avgörande för många kritiska journalistiska projekt, ofta med betoning på undersökande journalistik.
Utan de USAID-stödda regimkritiska tidningarna om Nicaragua, Venezuela och Kuba – ofta publicerade i exil – skulle det vara svårt att alls veta vad som händer i de länderna.
Allt det är nu på väg att rasa samman. Det är ett slag mot de demokratiska krafterna på kontinenten och ett stöd till de auktoritära regimerna både till vänster och höger.
Men det är också en illustration av den oberoende pressens och civilsamhällets bräcklighet i Latinamerika.
Och det är inte första gången det visas.
Måste göra sig oberoende
Under Pinochet-diktaturens sista decennium växte det fram ett informellt dynamiskt civilsamhälle bestående av människorättsgrupper, fackliga organisationer, kulturcentra, akademiska sammanslutningar, miljögrupper och inte minst en imponerande skara av veckotidning som ofta utsattes för censur, men som till och med såldes i kioskerna.
Gemensamt för dem var att de finansierades av utländskt bistånd bland annat från Sverige, men också, i stor utsträckning, av USAID.
Nedstängningen av biståndsorganet USAID har inte skett utan protester. Här protesterar folk utanför USAID:s kontor för humanitära frågor i Washington.
Bild:
Manuel Balce Ceneta/TT
Efter demokratins återkomst dirigerades biståndet om till regeringen. De organisationer som utgjort det informella civila samhället blev utan stöd och började tyna bort. Det halvdussin veckotidningar som rymde det bästa av Chiles journalistik, dog en efter en, när det utländska stödet försvann.
Många stödkampanjer pågår redan och det har dessutom börjat diskuteras samarbetsprojekt av olika slag.
Det var ett hårt slag, men också en lärdom. Och de oberoende kritiska medier som finns i Chile idag aktar sig för att bli beroende av utländsk finansiering. Eftersom de heller inte kan räkna med annonser, satsar de istället hårt på att bygga upp ett solitt läsarstöd som grund för verksamheten.
Precis som Dagens ETC i Sverige, Mother Jones i USA och The Guardian i England. Bland många andra. Och samma sak måste nu El Diario de Cuba göra, liksom Anfibia i Argentina, Agencia Publica i Brasilien, Ciper i Chile, Plaza Publica i Guatemala, Armando.info i Venezuela, La silla vacia i Colombia, Gato encerrado i El Salvador, Criterios i Honduras, Confidencial i Nicaragua, Conservando junto i Peru och dussintals andra publikationer i Latinamerika.
Det kommer att bli tufft, tusentals kommer att förlora sina jobb, makthavarna kan känna sig lite lugnare, det kommer att bli tystare, men det kan också föda kreativitet. Många stödkampanjer pågår redan och det har dessutom börjat diskuteras samarbetsprojekt av olika slag.
Bistånd orsakar också problem
Också det civila samhällets övriga organisationer kommer att drabbas hårt när USAID stängs ner.
Men kanske kan också det, på lite sikt, ha en positiv effekt.
Självständiga folkrörelser i Latinamerika har funnits bara marginellt och under korta perioder – ofta därför att folk helt enkelt inte haft råd att betala några medlemsavgifter. Det har också gjort att det är vanligare att fackliga organisationer saknar strejkkassor än att de har. En bräcklighet som lätt leder till beroende av biståndsgivare, staten eller utländska organisationer. Men det har också bidragit till deformerade interna relationer, till exempel så att istället för demokratiska val är det den som kan skaffa resurser som avgör vilka som sitter i ledningen. Den som är duktig på att formulera projekt som motsvarar bidragsgivarnas förväntningar får en onaturlig makt. Och projekten skapas dessutom ofta utifrån biståndsmyndighetens föreställningar och kriterier, snarare än utifrån de mest trängande behoven.
Ingenting av det är uttryck för att USAID blivit “ett ormnäste av vänsterradikala marxister som hatar USA” eller, för den delen, att organisationen är ett verktyg för CIA. Men det pekar på problem som lätt uppstår inom biståndssvängen, och som gärna sopas under mattan.
Kanske det drastiska beslutet att avveckla USAID kan fungera som en väckarklocka i det avseendet. Men det är knappast någon tröst för dem som svälter när livsmedelssändningarna inte längre kommer.
