Men vad betyder det när de kubanska ledarna talar om ”revolutionen”? Det är inte längre lätt att veta, ens för de kubaner som försvarar den. Den kubanska ledningens stöd till Vladimir Putin har ökat förvirringen än mer. Att förvandla Putin till någon slags representant för det gamla Sovjetunionen, 35 år efter glasnost och perestrojka, liknar den typen av närmast ockulta övningar för att dölja verkligheten som de ”gamla” dissidenterna brukade kritisera den kubanska regimen för att syssla med.
Upprördes över hyckleriet
En av de mest utmärkande av dem, Vladimiro Roca, dog häromdagen i Havanna. Han var 80 år, socialdemokrat och veteran inom den traditionella dissidentrörelsen. Samma dag som han dog publicerade kommunistpartiets tidning Granma en lång artikel om hans far Blas Roca, men om Vladimiro inte ett ord. Ett sista nästan lite sadistiskt tjuvnyp riktat mot någon som regimen fördömt som förrädare.
Blas Roca var ledare för det gamla kommunistpartiet PSP, som uppgick i det parti som bildades efter revolutionen, och hade en ledande roll i partiet ända till sin död 1987. Då var Vladimiro fortfarande övertygad kommunist, uppvuxen som han var i ett hem där man firade Lenins födelsedag varje år. Vladimiro utbildade sig till stridspilot i Sovjetunionen och flög Mig tills han tröttnade och utbildade sig till ekonom. Eftersom han, tack vare sin far, tillhörde eliten på Kuba, hade han inga problem med att få ett bra jobb. Men det var där hans problem började.
Vladimiro, som hade en gedigen marxistisk skolning som han också tog på allvar, upprördes av den skillnad mellan ord och handling som han gång på gång stötte på hos dem som hade auktoritet att tala i revolutionens namn.
– Det var dubbelmoralen som fick mig att börja protestera, förklarade han när jag intervjuade honom i mitten av 90-talet i hans hem i Nuevo Vedado.
Fängslades efter manifest
Vladimiro Roca skiljde sig från många andra av dåtidens dissidenter i det att han var helt emot USA:s embargo och stödde revolutionens ursprungliga ambitioner. Det han vände sig emot var dubbelmoralen, den parasitära byråkratin, bristen på reell demokrati och ett fungerande rättsväsende. Men hans ambition att bilda ett socialdemokratiskt parti gick trögt. Han var heller inte särskilt karismatisk, snarare lite tråkigt långrandig.
Men när jag nästa gång kom till hans hus hade han sällskap av tre andra dissidenter: Martha Beatrize Roque, Felix Bonne och René Gomez Manzano. Sittande runt köksbordet förklarade de att de snart skulle presentera ett dokument – ”La patria es de todos”, fäderneslandet tillhör alla – som de hoppades skulle bidra till en process som skulle kunna leda till någon slags nationell dialog.
– Vi vänder oss emot alla våldsamma äventyr, sa de. Men vi begär att bli tagna på allvar.
Dokumentet presenterades 1997 på en presskonferens med internationella medier. Men
istället för att leda till dialog, ledde dokumentet till att de fyra greps, ställdes inför rätta anklagade för ”uppror” och dömdes till fem års fängelse.
Försmäktade i isolering
I nästan två och ett halvt år satt Vladimiro Roca i en isoleringscell på 1,50 gånger 1,88 meter. De andra tre frigavs efter tre år, men Vladimiro släpptes först två månader innan de fem åren fullföljts.
Jag besökte Vladimiro Rocas hus en gång när han fortfarande satt i fängelse. Det var hans socialdemokratiska partikamater som ville att vi skulle ses där. Det var bara två som kom. De var trötta efter att ha cyklat över en timme. Anledningen till att de ville vi skulle ses hemma hos Vladimiro, trots att det var långt dit från deras hem, var att hans hus låg så öppet och var så lätt att se in i.
– Vi vill visa att vi inte döljer något. Det vi vill är ju att få fungera öppet och delta som i vilket normalt samhälle som helst.
Det fanns något tragiskt och samtidigt heroiskt över den lilla gruppen som så gärna ville bli sedd, men som behandlades som brottslingar och näst intill som förtäckta legosoldater.
Hittar alternativ hos Putin
När Vladimiro Roca fick lämna fängelset hade han fortfarande samma åsikter som när han kom dit. Men han var ändå förändrad. Fysiskt bräckligare. I fängelset hade han också blivit religiös och döpt sig.
– Att tala med gud var min räddning, sa han. Den totala ensamheten höll på att ta död på mig.
Jag tänker på Pepe Mujica
– Uruguays förre president – som berättade att han klarade sig från att bli galen när han satt i isoleringscell tack vare att där fanns en liten grodfamilj som han kommunicerade med. Att ha någon utanför sig själv var räddningen.
Som alla latinamerikanska socialister känner Pepe Mujica en slags ömhet och högaktning gentemot Kuba. Men mer som en gammal fästmö från ungdomen, än som ett exempel på ”revolution” eller ”socialism”.
– Socialism, brukar Pepe Mujica säga, är mer demokrati, inte mindre.
Precis samma sak brukade Vladimiro Roca säga, både före och efter sin tid i fängelse.
Att de kubanska ledarna på senare tid har börjat erkänna den rådande modellens misslyckande innebär dock knappast att de ser ”mer demokrati” som ett alternativ. Snarare är det Putin som representerar alternativet för dem. Det slutliga beviset för att ”revolution” inte längre betyder något annat än att bibehålla makten – till varje pris.
