Begreppet ”polarisering” används allt oftare inom mainstreamkretsar för att beklaga den rådande politiska situationen. Det är en liberal parallell till högerns moralpanik över cancelkulturen, ”wokehet” – eller det som brukade kallas ”politisk korrekthet som spårat ur”.
Sådan moralpanik baseras dock i allmänhet på löjliga ickehändelser som likväl smyger sig in i den offentliga debatten, ofta med hjälp av mainstreammedia. Som Nathan Oseroff-Spicer dokumenterat så har woke-paniken spridit sig till strippklubbar, militären, bolagen, medicinska utbildningar och den brittiska monarkin, bland andra. Den liberala mitten kanske ser högerns ”krig mot woke” som överdrivet, men de envisas med att framställa det som ena sidan av ett duopol av extremism från både vänster och höger. Högern må ha haft extremistiska och auktoritära tendenser, hävdar de, men det har vänstern också. Trumpanhängare och brexitsupportrar är den ena sida av myntet, Antifa och nitiskt woke studenter är den andra.
Propagerar för medelvägen
Lösningen, får vi lite nedlåtande höra, ligger i en mer resonlig medelväg, som bygger på tolerans gentemot avvikande synvinklar. Tänk exempelvis på spridningen av artiklar om vänsteranhängare som vägrar kyssa reaktionära, eller om behovet att ”bygga broar” eller ”umgås över åsiktsgränserna”.
Är det inte detta som gjort det möjligt för våra samhällen att utvecklas till avancerade demokratier? Vem var den store filosofen som en gång sade att ”det finns väldigt bra människor på båda sidor”?
Det här är så klart ingenting nytt. Det har länge varit centralt inom abstrakt liberalism och har fungerat bra som skydd mot en alltför radikal demokratisk förändring, som skulle ha utmanat intressen som är bundna till status quo. Det var således inte helt förvånande när vi nyligen såg detta återuppstå, med slitna fraser som ”en marknadsplats för idéer”. Vi får höra att vi inte borde vara rädda för åsikter som vi kanske inte håller med om: om de är dåliga och konfronteras offentligt kommer de att omintetgöras och förnuftet kommer att segra. Det låter vettigt – såvida man inte har koll på de senaste årtiondenas politiska utveckling och vad som verkligen står på spel i modern politik.
Ger sig på motståndet
Det är lätt att se hur den här positioneringen tilltalar och uppmuntrar dem som har det bra. Som de ser det hotas vår frihet för närvarande av dem som hävdar att vissa idéer är förbjudna, oavsett om de kommer från vänster eller höger. Denna mjuka, vuxna medelvägshållning till politiken kunde inte framstå som mer resonlig. Om detta status quo råkar gynna dem som försvarar den här hållningen, ja, då är det bara en bonus.
Det här är dock bara resonligt om vi avskärmar oss från vad politik handlar om. Det innebär att bortse från hur djupt ojämlika och orättvisa våra samhällen är och hur situationen faktiskt förvärras. Det innebär att vara helt omedveten om de kriser vi nu står inför, hur brådskande det är med radikala lösningar och hur obevekliga de reaktionära krafterna faktiskt är.
Det blir allt tydligare att fascismens uppgång är ett svar på det rådande systemets oförmåga att lösa de kriser det själv skapat. I en sådan kontext är det rent av kriminellt av mainstreamliberalerna att ge efter för reaktionärerna och normalisera deras diskussionsämnen.
Polarisering har använts av akademiker och kommentatorer för att prata om urholkandet av den politiska mitten, med blicken mot kontinentala Europa, där stödet för socialdemokratin och mittenhögern har kollapsat. I anglosfären har begreppet även använts för att beskriva en radikalisering av både vänstern och högern.
Detta innebär dock ofta att man framställer en parallell radikalisering på båda sidor och likställer högerns farliga auktoritära tendenser med vänsterns påstått radikala ”wokehet”. Resultatet blir att man felaktigt likställer en hållning från extremhögern med motståndet mot den, oavsett hur milt detta tar sig utryck (till exempel att inte vilja dejta Maga-republikaner).
”Måste höra båda sidor!”
Polariseringen omfattar de öppet och våldsamt rasistiska, sexistiska, homofobiska, transfobiska, klassdiskriminerande och klimatskeptiska – men även de som öppet står upp för antirasism, antisexism och hbtq-rättigheter, och mot fattigdom och ojämlikhet, och som vill se radikala förändringar för att bemöta klimatkrisen.
Detta felaktiga likställande har två lika oroande konsekvenser.
För det första: Det framställer båda sidor i dålig dager, och att likställa reaktionär politik med dess motstånd normaliserar automatiskt den reaktionära politiken som om den vore en legitim part i diskussionen – vi måste höra båda sidor!
Tänk till exempel på hur BBC i Storbritannien rapporterat om klimatförändringar i åratal, och gett nästan lika mycket utrymme till klimatförnekare som till forskare; eller hur oproportionerligt mycket utrymme extremhögerns politiker och aktörer och deras käpphästar får.
Det är inte bara etiskt och politiskt fel att ge så mycket offentligt utrymme till sådana farliga åsikter, det är även naivt. Det förutsätter att dessa aktörer faktiskt är genuint intresserade av diskussion, snarare än av att bara pracka på allmänheten sina åsikter. Som Nesrine Malik skrev om program som BBC:s Newsnight:
”Åsikter som tidigare var förpassade till de politiska utkanterna tog sig in i mainstreamen genom sociala och traditionella medieorganisationer, som tidigare aldrig skulle ha övervägt att publicera dem. Att mediekanalerna blev fler innebar inte bara att marginaliserade röster säkrade sin tillgång till allmänheten, utan även de med mer extrema åsikter.”
För det andra: Det underbygger den rådande hegemonin genom att framställa den som det enda alternativet till reaktionär politik – och tar samtidigt ställning mot allt verkligt motstånd mot det senare, inte minst krav på radikala förändringar till förmån för jämställdhet och frigörelse.
Medkänsla och försoning?
Vägen framåt, får vi höra, går genom diskussion, medkänsla och försoning. Men det verkar som att sådana gester alltid måste komma från vänstern eller offren för den reaktionära politiken, och riktas mot högern och den politikens förövare, som inte ger något tillbaka. Det var talande att ”försoning” var ett centralt begrepp i Joe Bidens första tal som tillträdande president:
”Vi är inte fiender. Vi är amerikaner… Det är dags att läka i Amerika.”
Föreställ dig att vara en av de många människor som känt av de negativa effekterna av Trumps politik (och republikanernas i allmänhet, historiskt sett), och sedan få höra att även om den sida som ska vara din har vunnit, så måste du sträva efter försoning med människor som blivit allt djärvare i sitt förnekande av din mänsklighet. Föreställ dig att ombedjas att ägna tid, energi och empati åt förövarna som orsakat så mycket skada och åt dem som står bakom allt som är hemskt i våra samhällen, samtidigt som du ser att väldigt lite görs för att bemöta de många kriser som påverkar oss alla (om än ojämlikt). De som gjorts mest sårbara får höra, än en gång, att de ska vara tålmodiga.
Även om sådana strategier kan spåras flera årtionden tillbaka, har integreringen av radikala ståndpunkter gått allt snabbare på senare tid. Det dröjde bara några år efter den högerextrema demonstrationen Unite the right och mordet på den antifascistiska aktivisten Heather Heyer, innan Trumps chockerande påstående att ”det fanns bra människor på båda sidor” plockades upp av hans liberala motståndare.
Detta borde inte förvåna oss, då Trumps uppgång, och extremhögerns mer globalt, ofta helt feltolkades av mainstreamen. Minns hur valet av Trump (men även brexit) skylldes på ”den vita arbetarklassen”. Detta påstående passade fint in i medelklassens arrogans och liberalernas fantasi, även om det inte klarade en grundläggande granskning, då båda uppenbarligen fann sin bas i mer välmående samhällsskikt. Istället har det legitimerat politik med begränsad, om än extremt oroande, dragningskraft, vilket inte bara fick dem att framstå som betydligt mer ”populära” än de verkligen är, utan även på något sätt som rösten för dem som ”hamnat utanför”, trots deras djupt elitistiska dragning.
Liberala elitens fantasi
Så var står vi då? Liberala eliter håller fortfarande fast vid fantasin att liberalismen i sig är en skyddsvall mot extremhögern och fascismen. Men denna övertygelse grundar sig säkerligen på bristande kunskap om liberalismens historia. I själva verket har den liberala eliten vid många tillfällen ansett det vara möjligt, och till och med att föredra, att ta parti för förtryck för att försvara sina egna intressen, och många av de rättigheter den liberala eliten använder för att övertyga vänstern att stödja dem, uppnåddes trots, snarare än tack vare, denna tradition. Rösträtten, till exempel, var alltid begränsad och osäker och har nyligen inskränkts ytterligare i både USA och Storbritannien.
Den hegemoni som liberalismen uppnått har närt uppfattningen att endast långsamma framsteg är möjliga och att allt annat än detta skulle leda oss in på en auktoritär bana. Härifrån kommer den kraft som nu finns i ”polariseringsdiskursen”. Men de många kriser vi står inför kräver mer än inkrementalism.
När nu vår faktiska överlevnad står under hot på kort till medellång sikt, blir det tydligt att radikal förändring står att vänta, vare sig vi gillar det eller inte. Högern är redo för den och har tydliga idéer om hur den skulle kunna se ut, oavsett om det handlar om bolagens teknokratiska styre eller fullfjädrad fascism.
I denna kontext är det inte resonligt att undvika att ta ställning mellan förtryck och motstånd, detta är snarare delaktighet i förtrycket.
