”I Colombia bekämpar vi våld­et genom att bygga universitet, inte fängelser”, kommenterade Petro torrt.

Bukele svarade lika torrt:

”Här är det resultatet som räknas.”

Och så höll de på.

Bukele har senare generöst, som vore han den verkliga specialisten, erbjudit Haitis regering, som är svårt trängd av kriminella gäng, att lära ut sina knep.

Petro, å sin sida, hoppas att hans projekt ”total fred” ska förvandla Colombia till en ”stormakt av liv”. Definitivt ett attraktivare perspektiv än Bukeles jättefängelse. Och förhoppningsvis mer effektivt.

En rivstart

Gustavo Petro har rivstartat sin presidentperiod. Han har redan fått igenom en skattereform och en jord­reform. En hälso- och utbildningsreform är på gång, liksom flera åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. Men viktigast är att han fått kongressen med sig i sitt projekt att förhandla fram en ”total fred” med olika väpnade grupper.

Det är inte första gången det genomförs fredsförhandlingar i Colombia. Från mitten av 80-tal­et har det genomförts över ett dussin ibland framgångsrika, lika ofta inte. Petros politiska karriär började när gerillagruppen M-19, som han var medlem i, efter en komplicerad fredsförhandling lade ner vapnen 1990. Det senaste fredsavtalet var med Farc-gerillan 2016. Men Petros projekt går ut på att förhandla med över 25 grupper samtidigt. Förutom den ”politiska” gerillan ELN och de utbrytargrupper av Farc som inte accepterade fredsavtalet, så gäller det också kvarvarande grupper av höger­milisen eller paramilitärerna, som inte gick med på det fredsavtal som undertecknades 2005 med högerpresidenten Alvaro Uribe, och som oftast förvandlats till knarksyndikat med territoriell kontroll som Gulfkartellen, Sierra Nevadas självförsvarsstyrkor och andra lokala grupper.

Våldets invecklade geografi i Colombia har lång historia och djupa rötter som är svåra att rycka upp. Den senaste tiden har rymt flera illustrativa exempel på det som ställt Petro på prov.

Poliserna släpptes

I El Pozo, en liten by utanför San Vicente de Caguan, i södra Colombia, där det kring millennieskiftet pågick fredsförhandlingar med Farc-gerillan, togs nyligen 79 poliser till fånga av demonstranter. Under sammandrabbningarna dödades en polis och en lantarbetare. Motivet för aktionen var att få ett oljebolag på plats att bygga vägar i trakten. Men bakom det hela stod en av de fraktioner av Farc-gerillan som inte accepterade fredsavtalet från 2016 och som utnyttjade fredsförhandlingarna kring millenieskiftet, då regeringen gått med på att ge Farc kontroll över ett område dubbelt så stort som El Salvador, för att helt enkelt ersätta staten.

Jag minns en natt i El Pozo 2002 när det verkade som att ett fredsavtal äntligen uppnåtts efter nästan tre års förhandlingar. Det var en euforisk stämning och när FN:s representant talade lät han nästan salig. Men det dröjde bara ett par veckor, så kidnappade Farc ett passagerarplan och tog flera kongressledarmöter till fånga och hela fredsprocessen föll samman.

Det här gången slutade det bättre med att poliserna släpptes. Till stor del tack vare att Petro skickade sin fredskommisionär istället för armén för att lösa konflikten. Men det var ännu en påminnelse om att det inte räcker med löften, inte ens med eldupphör och vapennedläggelse. Om inte staten förmår etablera sig i de områden som väpnade grupperna kontrollerat är det bäddat för nya våldsutbrott.

Varit gift tre gånger

Det handlar heller inte bara om vapen. Alla de väpnade grupperna, inklusive den ”politiska” gerillan, är indragna i knarkekonomin som, i sin tur, har blivit en del av Colombias formella ekonomi och samtidigt en obönhörlig korrumperande kraft.

Också det tvingades Petro nyligen inse på ett extra smärtsamt sätt när det uppdagades att hans äldste son samlat in pengar av företagsledare med band till knark­ekonomin. Pengarna sas vara ämnade för Petros valkampanj, men hamnade istället i sonens fickor. När sonens exhustru avslöjade det för Petro kallade han snabbt in sin regering, berättade vad han visste och bad riksåklagaren att undersöka anklagelserna. Kampen mot korruption är ett centralt projekt och Petro betonade, med aningen sorgsen röst, att ingen, minst av allt en anhörig, har rätt att utnyttja hans namn eller politiska position för att berika sig.

Petro har varit gift tre gånger och har barn i alla äktenskap. Den förskingrande sonen kom i det första äktenskapet när han själv satt i fängelse. Alla de andra barnen, liksom alla mödrar, har tagit kraftfullt avstånd. Och kongressens talman har slagit fast att Petro inte kan göras ansvarig för vad hans vuxne son gör.

Men olyckan är redan skedd. Och nu svämmar tidningar och sociala medier över av inlägg som ifrågasätter Petros trovärdighet, vilket knappast gör det lättare att driva det redan komplexa projektet med ”total fred”, vars juridiska ramverk ännu inte är helt klart.

Respektfullt möte

Andra menar att Petro går för snabbt fram, Att han måste undvika Twitterfällan för att inte falla på eget grepp, vilket är just vad Bukele riskerar att göra. Hans spektakulära video som får den makabra fångtransporten att se ut som ett spektakel, gjordes för att motverka effekterna av den rapport som samtidigt offentliggjordes av en domstol i USA. Rapporten fastslår att Bukele inte bara förhandlat med maragängens ledare, utan också beskyddat dem istället för att utlämna dem till USA där de är efterlysta.

Medan Bukele driver sin politik i det fördolda, krönt med spektakulära utspel på Twitter och med honom själv som enda aktör, så strävar Petro efter både öppenhet och bredd. Den överraskande breda allians han har lyckats skapa i kongressen har visserligen drabbats av lite sprickor efter en regeringsombildning nyligen, men hans strävan efter bredd är obruten. En symbol för det är hans återkommande möten med den tidigare presidenten Uribe.

Länge var Petro och Uribe som hund och katt – politiska fiender med vassa tungor. Men efter Petros seger träffades de. Ett överraskande och respektfullt möte, som har följts av fler. De har inte samma uppfattning om särskilt mycket, men likartad strävan. Och Uribes ord väger tungt. Under ett möte när någon förolämpade Petro på ett sätt som är ganska rutinmässigt inom hans politiska sektor, avbröt Uribe talaren: ”I min närvaro talar ingen illa om presidenten”, slog han fast.

En bild av att Petro, trots alla komplikationer, kanske redan lyckats skapa en ny politisk geografi som på sikt kan förvandla våldets landskap till ett där livet blomstrar.